Nu är vi i full gång med expeditioner på östra Grönland, denna gång lite längre norrut i farvatten jag inte varit i förut. Få ställen på jorden är så avlägsna och orörda som denna del av Grönland och området besöks inte av särskilt många turister. Att få uppleva detta är en sann ynnest. Men för ett tag såg det osäkert ut; våra gäster blev fast på Island eftersom Nerlerit Inaat grusbana inte kunde ta emot några flygplan på grund av regn…

Under denna tid på året, när regnet faller tätare och marken ännu inte frusit, är det en blöt utmaning att hålla landningsbanan stabil. Jag och ett par kollegor passade då på, medan vi väntade, att åka in till en av de få bosättningar som finns på denna avlägsna sida av världens största ö (som Grönland är), byn Ittoqqortoormiit.

Byn har omkring trehundrafemtio invånare och det första som möter oss är en död säl. Den hänger vid kajen, halvt nedsänkt i det iskalla vattnet. När jag får syn på den slås jag av hur starkt inuiterna håller fast vid sina uråldriga seder. Kanske är det ett sätt att hålla sälen kall denna tid på året tills man hinner ta hand om fångsten. Men jag har även hört att det är en delikatess att äta sälspäck som hängt utanför huset ett helt år.

De grönländska husen, målade i starka färger, bär på en historia i sig. När jag ser dem från Freyas däck tänker jag att de ser ut som om någon strött godis längs kusten – en färgsprakande kontrast till den karga vildmarken. Förr i tiden målades husen efter deras syfte: röda för hem där familjer samlades, blå för handelsbodar där man bytte fisk och fångst, och gula för samhällets hjärta, som små kliniker eller kontor.

Vi hittade inte det vi sökte i den lilla butiken, men det blev i varje fall ett litet stödköp i form av tre glassar och en promenad genom byn. På vägen mötte vi barn på väg till skolan och vuxna som körde fyrhjulingar på de smala grusvägarna. En bit av vägen var gjord av betong, och vid kanten hade ett barn lämnat sin skateboard. Jag tänkte att jag kanske skulle ha tagit med min longboard ändå.

Våra gäster anlände till slut, med ett dygns försening, och vi kastade genast loss med Freya, styrande norrut mot Kung Oskars fjord och vidare in i de mäktiga fjordsystemen i Northeast Greenland National Park. Detta är världens största nationalpark, en vidsträckt vildmark på 972 000 kvadratkilometer, känd för sina dramatiska landskap av glaciärer, isberg och uråldriga berg. Här frodas arktiska djur som isbjörnar, myskoxar och narvaler, och längs kusten skymtar spår av inuitbosättningar som vittnar om en tusenårig historia. Att segla genom dessa fjordar är att möta en värld där naturen fortfarande sätter villkoren – en plats där vi bara är gäster.

// Coddi.

Här poserar jag och Jessika i Grönlands vilda miljö, men en korp som sveper förbi stjäl showen. Naturintresserad som hon är, kan Jessika inte låta bli att följa dess flykt istället för att titta in i linsen.

Tack Ittoqqortoormiit för denna gång, nu tar vi Freya norrut – till världens största nationalpark (Foto överst till höger: Linus, övriga bilder har jag själv knäppt, häpp!)

Mer från Grönland kommer inom kort, tjingeling!