Hej, här kommer en liten reflektion från resans vägkant. Jag befinner mig på ännu en flygplats – vilken i ordningen detta år har jag tappat räkningen på, men miljön känns välbekant. Kanske för att jag jobbade på en flygplats i några år. Min stund här är rätt lång, men väntan? Nej, det vill jag nog inte kalla det ändå…

Snarare är det ett mellanrum som jag har lärt mig att älska. Jag är oftast i god tid för att slippa stressa om det blir någon försening. Och skulle något trots allt hända, som ett inställt tåg eller flyg, blir jag ändå aldrig särskilt upprörd. Är det ett transportmedel som går ofta och inte kräver biljett i förväg, försöker jag inte ens tämja resan. Jag lämnar hemmet när jag känner mig klar, även om det skulle betyda att jag missar bussen eller båten med en minut. Men ibland har man just den minuten på sin sida också. Livet tar och livet ger. Som häromdagen när jag och Konstruktören skulle ta färjan mellan Teneriffa och Gran Canaria. När vi kom till färjeterminalen hade vi två minuter till godo innan färjan kastade loss. Killen i kassan tittade på oss och sa frågande: ‘Ska ni med den här båten?’ ‘Japp!’ svarade vi i kör, och jag viftade lite bestämt med mitt kontokort för att visa att jag var redo att betala snabbare än Lucky Luke skjuter sin egen skugga. För att inte verka oartig eller stressad kastade jag fram ett leende som nästan golvade killen. Med biljetterna i handen sprang vi sen bort till fartyget så fort benen bar oss – och vi hann precis.

Och om vi hade missat båten? Tja, då hade vi suttit i hamnen med en tallrik nyfriterade calamares och en iskall cerveza – och det hade varit helt okej. För så ser jag det: det finns ingen förlorad tid, bara olika sätt att fylla den. Amor fati – att älska ödet, att omfamna det som är. Vi kan inte kontrollera allt, men vi kan alltid välja hur vi möter det.

När färjan hade lagt till i Agaete på Gran Canaria hoppade vi på bussen till Las Palmas, huvudorten. Vi checkade in på ett schysst boende mitt i stan – långt från sand, strand och skrikande barn. Istället blev det ett par kravlösa dagar med sköna stunder vid poolen, spontana promenader och några ärenden. Vi pausade här och där för att söka skugga, sippa på något kallt och fylla på med en bit mat – rätt slappt, precis som vi ville ha det.

För det här var en slags grand final för Konstruktören och mig. För snart sätter jag kurs mot Arktis kyla, medan han planerar att segla vidare söderut. Så det blir inte längre lika lätt i framtiden att ‘slinka förbi på en fika’. Att stanna ett par dagar på Gran Canaria var även skönt eftersom jag då redan befann mig på samma ö som flygplatsen. Och det är där jag är nu och sitter och skriver. Om några timmar lyfter planet – om det inte blir försenat, förstås. Men i så fall omfamnar jag ödet, slår mig ner med en kaffe och låter mellanrummet fylla mig med nya berättelser…

// Coddi.

Vi hann precis med färjan…

Ett par avslappnande dagar på Gran Canaria…

Tjingeling!