Vänner lyser resans väg

”Du har vänner över hela jordklotet!” utbrast en vän, och jag log – det ligger något i det. Mina vänner, var och en en gnistrande juvel, är utströdda som stjärnor över en ökenhimmel. Tiden räcker inte alltid till för att hålla dem nära, men när hjärtat kallar eller en glimt av anledning tänds, flammar kontakten upp igen. Ibland är det de som sträcker ut en hand, ibland jag, och ibland sker det för att själen längtar efter deras ljus. På varje resa vävs vänskapsbanden samman, och vilka trådar som flätas beror på resmålet, sammanhanget och var i livet våra vägar mötts…

På denna resa har jag mött John, Chris och Niko – vänner till mig som jag en gång presenterade för Konstruktören. Numera är de hans vänner också. Sedan har vi Francisco, Konstruktörens gamla kompis, som jag lärt känna genom honom. I hamnen här började vi samtala med ett ungt seglarpar som känner Werner, som nu befinner sig på Kap Verde. Werner är en god vän till Konstruktören, och deras vänskap kanske inte hade blivit till om jag inte introducerat dem för varandra för några år sedan.

Seglarvännerna Sanna och Svante missade vi precis när de passerade Madeira på väg till Porto Santo, ön intill. Vi lyckades inte sammanstråla denna gång. Sanna och Svante känner (förutom mig och Konstruktören) även Chris och Niko – det var Sanna som introducerade mig för dem, tror det var i Póvoa de Varzim 2017. Därför kändes det naturligt att höra av mig till Hamish, som nyligen korsat södra Stilla havet. Han känner inte bara mig, utan även John, Werner och Chris och Niko. Om jag minns rätt reste Chris och Niko till Nya Zeeland och hjälpte till med skörden av butternuts hos Hamishs bror. Hamish frågade: ”How are you all, still sailing, living on a boat?” Jag gav honom en kort uppdatering.

När jag och Konstruktören ankrat upp i viken på Teneriffa drog Konstruktören iväg ett meddelande till Francisco – de är vänner sedan högskoletiden. Denna väns vän har även jag träffat tidigare, på kajen i Halmstad för femton år sedan. Francisco är född och uppvuxen på Kanarieöarna. Chansen att Francisco skulle befinna sig på Kanarieöarna just nu kändes knappast troligt, att han dessutom skulle befinna sig på just ön Teneriffa skulle vara som den bästa lottovinsten. Men snart plingade ett meddelande: ”Hej, jag är här – vi måste ses!”.

Nu befinner vi oss i Radazul, en liten by på Teneriffas östra kust där Nómada guppar i marinan. En dag hämtade Francisco oss i en pytteliten bil – den sötaste man kan tänka sig – och vi styrde kosan till fiskebyn Candelaria. Där njöt vi av en fantastisk lunch: ett fat fyllt med havets delikatesser och papas arrugadas con mojo, den enkla spanska rätten med saltkokt potatis och paprikasås. Den var så god att vi dagen efter lagade den ombord på Nómada.

*Vilket fantastiskt fat fyllt med delikatesser från havet…*

En annan dag for vi över ön till Teneriffas norra sida, denna gång hade kompisen Gustavo anslutit sig. Halvvägs stannade vi i en liten by och på en enkel restaurang, dit bara lokalbefolkningen går, åt vi typisk mat för trakten: bland annat mustig fabada, en hjärtlig böngryta, och krämig escaldón de gofio, gjord på buljong och rostat majsmjöl. Vi hade aldrig själva hittat till detta ställe, än mindre fått maträtterna serverade med historik, matlagningssätt och kulturell betydelse, om det inte vore för Francisco och hans gode vän.

Lätt är att förknippa Kanarieöarna med enkom sol och bad, en plats dit frusna nordbor söker sig. Men denna ögrupp bjuder på så mycket mer. Efter lunchen for vi till kusten på norra sidan och kvällen avslutades med mer mat och dryck, nu libanesisk. Vid det här laget hade vår grupp utökats ytterligare i form av Gustavos fru. Språkligt kring bordet blev det mest spanska, ett språk som jag till delar förstår men inte pratar själv. Plötsligt slogs jag av igenkänning, från tiden då jag var ung och befann mig i Frankrike med en kakofoni av andra språk än mitt modersmål. Mätt som en gödgris inför julslakten stöp jag i säng framåt midnatt, lycklig och bukstinn…

// Coddi

*Gustavo, Konstruktören och Francisco, tre av min fantastiska vänner världen över…*

Jag väver ständigt nya vänskapsband – de uppstår som kluster med ursprung från olika platser jag varit på; denna resa har Portugal och Halmstad varit platserna som bundit oss samman. Men mina vänskapsband sträcker sig längre, kluster har även formats i Gibraltar, Thessaloniki, Monastir med flera. Och det är bara seglingsvännerna! Andra kluster har växt fram genom jobb, platser jag bott på och livet självt. Varje kluster är som en egen konstellation, sammanflätad av möten och minnen från resans väg. För mig ligger nyckeln till vänskap i nyfikenhet och mod: att våga söka kontakt första gången och att återuppta den efter år av tystnad.