Spaces to love

Hej, här kommer en liten reflektion från resans vägkant. Jag befinner mig på ännu en flygplats – vilken i ordningen detta år har jag tappat räkningen på, men miljön känns välbekant. Kanske för att jag jobbade på en flygplats i några år. Min stund här är rätt lång, men väntan? Nej, det vill jag nog inte kalla det ändå…

Läs mer »

Vänner lyser resans väg


”Du har vänner över hela jordklotet!” utbrast en vän, och jag log – det ligger något i det. Mina vänner, var och en en gnistrande juvel, är utströdda som stjärnor över en ökenhimmel. Tiden räcker inte alltid till för att hålla dem nära, men när hjärtat kallar eller en glimt av anledning tänds, flammar kontakten upp igen. Ibland är det de som sträcker ut en hand, ibland jag, och ibland sker det för att själen längtar efter deras ljus. På varje resa vävs vänskapsbanden samman, och vilka trådar som flätas beror på resmålet, sammanhanget och var i livet våra vägar mötts…

Läs mer »

Kliande fötter och dansande hjärta


Barfota bränner däcket mina sulor, och jag trippar snabbt för att nå en bit skugga. Solen gassar het och vi ligger i en ankarvik på Teneriffa. Jag bär min våtdräkt, den jag en gång gav bort till Konstruktören i tron att jag aldrig mer skulle se den, än mindre använda den. Men nu sitter den åter på min kropp och jag är i full gång att göra mig klar för ett dopp. Denna kravlösa tillvaro med lata dagar känns så välbekant från åren med Wilma. Här guppar vi rätt ödsligt, så pass att inte ens internet når oss. Och av alla skeenden en seglare råkar ut för – dåligt väder, jobbig sjö, trångt och trasigt i perioder – så förlåter en dag som denna allt slit…

Läs mer »