Äntligen studsade barnbarnen ut ur tågvagnen likt två popcorn på hög värme – vi skulle till Tivoli i Köpenhamn och ha roligt. Idén hade jag pitchat tidigare under sommaren när det stod klart att vi skulle ses. Och som tur var högg de på idén om ett tivoliäventyr, för jag är inte direkt mormor-materialet som står och knådar bullar med stickning i högsta hugg och tekanna på stand-by. Nej, jag är mer typen som ser världen som en gigantisk karusell, och nu var det barnbarnens tur att få snurra med…

Väl på plats smög vi igång lite fegt med en snäll berg- och dalbana – jag menar, det var typ hundra år sedan jag hängde på en nöjespark, så jag ville inte chocka systemet direkt. Men mitt under åkturen kunde jag inte låta bli att kisa upp mot Himmelskibet, den där 80 meter höga slänggungan som snurrar som en discokula över Köpenhamn. Små säten som dinglar i kedjor, och jag tänkte: ”Wow, snacka om utsikt – kanske kan man se ända till Sverige!” Den såg ju snäll ut, typ som att gunga på en veranda, minus G-krafter och upp-och-ner-kaos. Så den fick det bli. Men herregud, det svajade rejält däruppe, lite som att vara ute på ett stormigt hav under en konstant gir åt babord.

Lite oväntat kom slänggungan att spränga någon slags mental spärr, plötsligt ville jag storma alla tuffa attraktioner. I köerna stod jag, vid mina snart sextio, mitt bland fnittriga tonåringar och hippa tjugoåringar, redo för nästa dos av pulserande adrenalinskjuts. Och jodå, jag fick mitt kvitto: jag är fortfarande en thrillseeker, redo att utmana gravitationen med ett leende!

Men det var inte bara åkattraktioner – vi gick all in på spelen också. Vi sköt gevär, kastade bollar, siktade med pilar, allt för att samla de där plastpengarna till priser. Efter en heroisk laginsats knep vi tillräckligt för att kamma hem varsitt gosedjur åt kidsen. Jag hade ju Fofo, så jag behövde ingen. Den yngsta valde en fluffig panda som hon stolt bar med sig resten av eftermiddagen och kvällen. Sen sent, någon timme före stängningsdags, ville kidsen köra radiobilarna som avslutning. Jag stod över och valde att istället fotografera deras neonupplysta bravader. Men så hände det, det som en panda absolut inte vill råka ut för.

Den stackars fluffbollen ramlade ur bilen och blev till råga på allt överkörd. Så när jag mötte barnen efter åkturen och fick syn på den stackaren så blev jag lite smått chockad.

Panda var inte lite smutsig. Det såg mer ut som han jobbat helgskift på en asfaltsfabrik, helt svart var pandas ansikte. Jag försökte hålla mig men vek mig av skratt. Det var inte min bästa stund som empatisk mormor, men efter tio timmar på Tivoli, lite trött och hög på åkattraktioner, var det omöjligt att hålla masken. Jag mumlade något om att vi kanske kunde bada Panda i mirakeltvål, men insåg att det var kört. På väg ut från nöjesfältet fick jag plötsligt en snilleblixt. Vi hade just precis passerat disken där vi hämtat ut priserna, så jag rycker till mig Panda och går fram till disken där en kille står. Och pang, ställer jag ner Panda mitt framför honom med en sån plötslig rörelse så han hoppar till. När han får syn på Pandas tragiska look viker han sig dubbelt av skratt och stammar på danska ”Hvad er det der er sket med ham?!” Jag replikerar blixtsnabbt; ”PÅKÖRD AV EN RADIOBIL”. Och nu tjöt killen om än värre.

Under fnitter bytte han ut pandan mot en identisk och helt ny dito. Och hela vägen tillbaka till hotellet bubblade jag oavbrutet om allt roligt vi haft, med pandas fantastiska grand-final som avslut. Det enda som störde mig var att jag missat att fotografera av Panda efter olyckan på radiobilsbanan. För den transformationen hade fått vem som helst att brista ut i skratt.

Dagen därpå tog vi tåget till Sverige, i Halmstad väntade en grillafton med familjen. Men på perrongen i Köpenhamn var vi nära att hoppa på fel tåg, ett som skulle till Berlin. Snacka om fel håll. Så jag sneglar på kidsen och frågar; ”blir ni ledsna om vi hamnar i Berlin istället, det finns säkert tivoli där också”. Men de log och sa att de gärna följer med mormor på flera galna äventyr, oavsett destination.

// Coddi och tillika mormor (tack kids för fantastiska dagar, love you!)

Jag knåpade ihop en liten film efteråt, barnbarnen har gett mig ok att lägga ut denna och bild med oss tre på. Håll tillgodo och glöm för bövelen inte ljudet…