På väg ner till källarförrådet med min stora blå resväska möter jag grannen. Jag kastar ur mig ett glatt: ”Nu är jag hemma igen!” och nämner att jag ska stuva undan väskan. Han ler brett och säger med glimten i ögat: ”Är det ens lönt?” Och han har ju rätt. Redan nästa dag är jag tillbaka i förrådet, men den här gången för att hämta den mindre resväskan, den rosa…

Dagen efter sitter jag på tåget, på väg norrut. Jag har egentligen inga planer för kvällen – anledningen till Göteborg är att jag ska möta upp två av mina barnbarn dagen efter. Jag tyckte därför att en sommarkväll i den stora staden kunde bli fin – och boende hade jag fixat på en väns båt.

Så plingar det till i mobilen. Det är ett meddelande från min störtsköna kompis Karin, kocken som kammar hem priser och som får västkustkids att mumsa sjöpung till skollunch. Hon har sett min blänkare på sociala medier och skriver; ”Hej, hur är läget? På väg igen, ser jag!” Jag hugger som en kobra i hopp om att Karin har tid och lust att ses. ”På väg till Göteborg, vill du hänga?” svarar jag. En timme senare sitter vi på Feskar Brittas Kro, en fisk- och skaldjursrestaurang ombord på en pråm i kanten av Göta älv.

Vi har sån pang-kemi, Karin och jag…

Över fisksoppan pratar Karin och jag om livets små glädjeämnen. Kvällen är ljuvligt ljus, men ändå en skarp kontrast till Arktis, där solen så här års aldrig går ner under horisonten. Samtalsämnena byter vi i strid ström, med prat om resor (om hur man tältar på biltak) och om båtar (inklusive om sjunkna dito). Vi hinner även nudda vid de lite tyngre frågorna. Om ensamhet. Och jag passar på att fråga Karin om vad som krävs för att skriva en kokbok (eller, i mitt fall, kanske en bok om bakning).

Lite försiktigt har jag nämligen påbörjat ett projekt, något jag tänkt kunna ägna mig åt i perioderna när jag inte jobbar. Det är en bok om bakning – med Arktis som tema. Det är inte bara platsen som inspirerar, utan också det som ligger i tiden och mig varmt om hjärtat; att ta tillvara resurser och minska matsvinn i en tid där Arktis känsliga miljö förändras i rasande takt. En bakbok skulle också ge mig chansen att samla recepten som gästerna ofta frågar efter, istället för att sitta och översätta dem från mina anteckningar – många av dem har jag ju utvecklat själv och finns inte ens nedskrivna än!

Som exempelvis mitt grötbröd som jag bakar av den gröt som på morgonen inte gick åt. Eller sirapslimpan, där jag tar tillvara på den naturella yoghurten från frukosten. Och punschrullarna (eller dammsugare som vi svenskar också kallar dem, men som jag gör som trekanter istället) har jag gjort av överbliven sockerkaka som bas (de bortskurna kanterna och bakverk som börjat bli lite torra och tråkiga). Men jag vill även knyta an den geografiska platsen, gärna kopplat till historia som jag också vurmar för.

Som den om Andrée-expeditionen som fascinerar fler än mig; äventyret som på sena 1800-talet slutade med att Andrée och hans två kumpaner kraschade med luftballongen Örnen efter bara två dagar. De siktade på Nordpolen, men istället fick de släpa sina förnödenheter över isen till Vitön. Jag har passerat ön två, kanske tre gånger, men aldrig gått iland – det krävs specialtillstånd. Trettio år senare hittades deras kvarlevor och dagböcker där, och även om eftervärlden fick svar på en rad frågor så är deras öde än idag till delar olöst. Vad har detta med bakning att göra, kan man ju undra? Jo, Andrée kom från Gränna, en liten stad som hedrar honom med ett museum och en luftballong i rondellen. Gränna är också känd för sina randiga pepparmintskarameller, polkagrisar. Därför har jag klurat på en frozen cheesecake med polkagris-smak – vit som Arktis snö, krämig som glass för att flörta med kylan, och med en smak som knyter an till Grännas arv.

Jag och min polka cheesecake (eller gaciar polka cheesecake). Foto: Lana Tannir

Jag har bjudit gästerna på min ”glaciar polka cheesecake” i lite olika varianter och börjar nu känna mig nöjd med resultatet. Gästerna har gett fin och konstruktiv feedback, vilket sporrar mig vidare. Vid ett tillfälle tog fotografen Lana med mig ut på däck för att fota både mig och bakverket. Nu återstår att se om det i verkligheten blir en bok om bakning i Arktis. En coach sa en gång till mig: ”Håll inte dina idéer hemliga, för då kanske de aldrig blir verklighet.” Det har jag tagit fasta på genom livet – att säga vad jag vill göra för det ökar chanserna att jag får det gjort.

Solen sjunker ner över Göteborg, och Karin och jag avslutar kvällen med mätta magar och varma hjärtan. Vi tar en kort promenad längs Göta älv innan hon vinkar av mig vid båten. Kvällen har fyllt oss med energi, vi sporrar verkligen varandra! Och vi bestämmer oss för att detta får bli en återkommande händelse, att vi ses för en dejt om sommaren. Förra året åt vi våfflor i ett torp på landet, i år blev det fisksoppa på en pråm vid vattnet. Så vart vi sammanstrålar nästa år har vi ingen aning om, annat än att det blir över en bit mat och en stor portion skratt.

// Coddi.

Vackra Göteborg…

Men vad ska jag in och göra i bilden, som vanligt… ???!

Tjingeling!