Varje resa vi gör vill jag mena är unik; det finns alltid någon upplevelse som ingen annan fått ta del av, en stund så speciell att den blir varje gästs egen. Därför går det inte att jämföra dem. Men om jag ändå ska säga något, så är det att den senaste resan utmärkt sig på så sätt att den varit extra lång, närmare tre veckor. Därav har vi kunnat vistas längre tid uppe vid packisen, vilket vi gjort i närmare tio dygn. Norr om den åttionde breddgraden – omslutna av en värld utan minsta spår av mänsklig närvaro – infinner sig efter några dagar en känsla som är smått overklig, det känns lite som att sväva i en rymdfarkost. Men i vårt fall är det ett fartyg som burit oss så långt från civilisationen man kan komma. Och i detta oändlighetens land har ett lugn infunnit sig, en ro man bara finner när avståndet till människans värld och dess brus blivit tillräckligt stort…

Trots stillheten sjuder det ändå av liv ombord, tjugofem personer som vi är till antal. Här finns gäster som kommit för att dokumentera ishavets vilda natur, alltid redo med kamera och filmutrustning oavsett om det gäller ett dramatiskt ljus eller en isbjörn. Samt våra professionella guider, flera av dem med decennier av arktisk erfarenhet. Och så finns vi i besättningen, där jag själv ingår. Oavsett om det handlar om att styra Freya genom isen eller servera middag är det alltid med våra gäster i fokus. Emellanåt smyger vi in glimtar av svenska traditioner, som senast när vi bjöd på ett svenskt midsommarfirande.

Det måste ha varit någon slags historia vi skrev på midsommarafton i form av ”världens nordligaste midsommarfest”. Vi baserar det på att packiskanten förr låg längre söderut, samt att det inte finns några svenska forskningsstationer norr om oss. Trots knappa resurser lyckades vi tillverka en midsommarstång och istället för blommor (eftersom växtlighet saknas här) klädde vi stången med livbojar, flaggor och kramdjur. Med min nallebjörn Fofo i toppen, likt en kapten som spanar ut över det oändliga havet.

Midsommarafton är kanske den starkaste av högtider för oss svenskar, så gästerna fick även bevittna dans kring stången där jag tog hjälp av chefsmekanikern och överstyrman när vi hoppade runt som små grodor (sången heter så; ”små grodorna som är lustiga att se”). Vi hade dukat upp en midsommarbuffé och kocken Jesse stod vid grillen. Vi bjöd på svensk akvavit vilken värmde gott i den nollgradiga kylan. Aldrig har jag upplevt en kallare midsommar, men knappast en roligare heller – och vi var övertygade om att vi satte ett världsrekord med vår fest på 81:a breddgraden.

Eftersom vi kunnat dröja kvar så pass länge vid iskanten hade vi gott om tid för att vänta in isbjörnen. En morgon när jag stod och fixade frukost kom överstyrman inrusande i byssan. Vi hade drivit med isen hela natten och allt han får fram, med darr på rösten, är; ”Björn! Tio meter!” Jag kastar blicken genom ventilen och får syn på en isbjörn som glider förbi på ett isflak, till synes helt obrydd om Freya. Mitt hjärta börjar slår volter och med ett hårt grepp om mobilen (för att dokumentera ögonblicket) sladdar jag ut på däck på motsatta sidan, för att inte skrämma eller störa isbjörnen. När jag kommit till aktern lägger jag mig ner och ålar över det iskalla däcket och genom spygattet knäpper jag några bilder. Jag inser att jag är först på plats, ensam. Men noterar strax att överstyrman dykt upp (efter att ha väckt de andra) och han har sinnesnärvaro nog att fånga ögonblicket på bild. När gästerna några sekunder senare kommer ut med sina kameror och stativ lämnar jag över min plats. Obemärkt återgår jag till byssan och fortsätter med frukosten, men med ett leende på läpparna som inte går att sudda ut.

Packisen stoppade oss från att nå 82:a breddgraden, men vi var inte långt ifrån. En dag styrde vi österut, men vände precis innan ryska territorialvatten – jag kunde nästan känna deras blickar på oss. För andra gången fick jag skymta Vitön, eller Kvittön som den också kallas, där man 1930 fann resterna av Andrée och hans två följeslagare. De lyfte från Svalbard i en luftballong 1897, med siktet inställt på Nordpolen. Historien fascinerar mig. Från i år är det inte längre tillåtet att stiga iland på Vitön. Så den drömmen får jag stryka från min lista.

Jag har varit ombord ett bra tag nu. Jag är inne på min sjätte vecka och än är det inte dags att kliva iland för ledighet. Tro nu inte att vi räknar dagar när vi räknar ner till att gå av, nä ombord mäter vi tiden i torsdagar med ärtsoppa och pannkaka. Så hur många har jag kvar? Två ärtsoppor och pannkakor plus några dagar.

// Coddi

Lite fler bilder och en film;

Midsommarfesten kan börja och stämningen stiger rejält. Samt ett par bilder tagna efter festen med Julie, en av våra härliga gäster som ville vara med på bild. Det blev till och med lite pole dance på bordet…

Förutsättningen att se isbjörn ökar om man kan ligga – som vi – i närmare tio dagar uppe vid packisen. Bilderna är från olika tillfällen men tagna på 81:a breddgraden…