Vi stod på land, på ett varv i Lissabon, när beskedet kom som plötsligt förändrade allt. Alla förberedelser inför kommande seglingar blev i ett slag meningslösa; vår plan att segla till Gambia med solpaneler surrade på däck till ett välgörenhetsprojekt gick om intet. Likaså föll vår ansökan om B2-visum för att segla i amerikanska vatten. Och de mer långsiktiga planerna – att göra Wilma redo för arktisk kyla – blev aldrig av. När jag skriver dessa rader är det din födelsedag, Tjoppe. Eller skulle ha varit, om du fått leva…

Jag minns när du fyllde femton. Din mamma Kerstie hade bjudit ut mig till ön, jag var sällan hemma hos er eftersom det var krångligt att ta sig mellan våra öar. Under den perioden umgicks vi flitigt; jag hängde kvar i Vaxholm efter skolan, med dig i kvarteren runt Sjösäcken, kapellverkstaden som dina föräldrar drev på bottenvåningen av Vaxholms Hotell. Solen sken när jag tog Vaxholmsbåten till Stegesund, och din mamma hade bakat en tårta med jordgubbar. På hustomten stod en halvfärdig Wilma, som pappa Felix snickrade på.

”Du kan bo hos oss,” föreslog Kerstie när vi stod vid diskbänken i deras kök. Jag var frestad – jag behövde verkligen en trygg familj när allt hemma var så spretigt. Mamma var sjuk och ofta borta för vård, mina föräldrar var skilda, och mina äldre syskon var på väg ut i livet, sällan hemma. Jag blev lite ensam kvar. Jag hade, ett par månader före dig, Tjoppe, också fyllt femton. Men min dag blev inte som din. Jag firade i stort sett ensam, med en tårta jag bakat själv och jag hade bjudit in min ett år yngre granne Anna och hennes lillebror. Mamma låg på sjukhus. Efter den dagen blev jag aldrig riktigt vän med mina födelsedagar.

Stolt berättade du att dina föräldrar drömde om att ta Wilma till Medelhavet, den dagen hon var färdig. Men bygget drog ut på tiden, det hängde delvis på ekonomin, men också på att Felix hade en förmåga att skjuta upp saker. Senare i livet skojade vi ofta om det, alla gånger Felix sagt vad han skulle göra ”bara skärbordet blev rent” (vilket det aldrig blev).

Men Wilma blev till slut seglingsklar och sjösatt. Men Kerstie hann dö i samma sjukdom som du, Tjoppe. Bukspottkörtelcancer. Så det blev aldrig någon drömsegling i Medelhavets famn för dina föräldrar.

Därför visste du varför du inte ville vänta med dina drömmar – vi vet aldrig vad morgondagen bär med sig. Smärtsamt har vi lärt oss hur fort livet kan vända. Vi fick de sista av vår tid tillsammans ombord på Wilma. Medelhavet bland annat. Och Felix var så glad för att vi levde vidare på hans och Kersties dröm.

Det blev nog rätt bra till slut. Vi hann göra så mycket, och jag känner mig tacksam. Mina födelsedagar blev med tiden bättre, mycket bättre. Dina var alltid bra, för du var sådan. Vi hann fira på så många platser under våra år tillsammans – i Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Gibraltar, Italien, Grekland, Tunisien… jag kanske glömmer någon plats. Antingen när jag fyllde, eller du, eller vi båda. Så grattis, älskade Tjoppe, var du än är. Själv kom jag till Arktis, utan dig och Wilma. Här firade jag min födelsedag för några månader sedan, och den blev fantastisk. Men idag är det din dag. Från djupet av mitt hjärta önskar jag dig det allra bästa. Grattis älskade Tjoppe.

// Din lilla pimpsten Helena