Ombord på Freya har vi gott om finsk sisu; denna okuvliga mentala styrka som är präglad av mod och envishet. Hos den halva besättningen som är finsk lyser den stark. Och tro mig, finländarna tar täten när det gäller att bita ihop…

Denna mentala kraft syns lite var stans ombord. Häromsistens när vi kastade oss ut i polar plunge (det galna doppet i nollgradigt vatten endast iförda badbyxor eller bikini) så valde jag att avstå; för att jag nyligen varit förkyld och dessutom saknar sisu. Däremot tvekade inte däcksman Merituuli, det gör hon aldrig när det kommer till ett iskallt dopp. Fascinerad noterade jag hur andra som regel står och tvekar vid relingen, huttrande i väntan på mod. För att väl i vattnet ta ett par snabba simtag och kanske skrika lite av kylan. Sen som ett skott skyndar de sig tillbaka till värmen. Merituuli däremot tar det lugnt, till synes helt oberörd simmar hon runt med självklara simtag.

Just denna gång kom ett isflak flytande förbi, utom räckhåll men hyfsat nära fartyget. Och Merituuli bestämmer sig för att fånga ögonblicket och simma dit. Notera att vattentemperaturen ligger kring nollan och när vi hoppar i måste vi därför alla ha en livlina, ett rep runt midjan kopplat till en vaksam kollega på däck. Merituuli simmar således bort från fartyget i hopp om att repet ska räcka. Men så tar det stopp precis innan hon når fram. Det var inte alls vad hon ville, så hennes blick mörknar av okuvlig vilja. Motvilligt tvingas hon vända om och simma tillbaka till fartyget med kommentaren ”nästa gång vill jag ha längre rep”. Att hon vid det laget inte blivit en isbit förstår jag inte.

Men det finns fler exempel på den finska okuvligheten, framför allt noterar jag den när vi på kvällarna sitter och spelar yatzy och vi för en stund kan vara lite mer privata. När jag lyssnar till deras historier inser jag att det skiljer svenskar och finnar emellan på vad som är accepterat eller inte. Ingen finländare skulle själv kalla det för ”sisu” eftersom det är självklart för dem. Medan vi knappast hade gjort så i Sverige.

Som när Jesse-kocken berättar om ”årboll”, ett spel där man slår i en åra i gräsmattan och fäster ett snöre med en boll i ändan av årans topp och två spelare turas om att slå bollen i motsatta riktningar för att vinna över motståndaren. Bollen kan få sådan fart att det gör ordentligt ont om man blir träffad, särskilt när en vuxen spelar mot ett barn. Med den följden att barnet i fråga ofta börjar gråta. När min mässkollega (som är svensk som jag) förvånat höjer ögonbrynen och undrar om det inte är lite väl hårt att spela så tufft mot barn, kommer det självklara svaret; ”det är normalt att gråta av smärta ibland”. Så på frågan om sisu ligger i generna eller om förmågan övas upp redan från födseln vet jag inte, men det skulle kunna vara det senare med tanke på att mekanikern någon dag senare berättade om ett barnkalas där de hade yx-kastning som en av flera våghalsiga aktiviteter. Föga troligt hade man på ett svenskt barnkalas gett barnen yxa och kniv, så nog skiljer det oss emellan trots att bara ett smalt hav ligger emellan oss.

Sällan klagar någon ombord. Men skulle någon till exempel nämna något om trötthet efter en tuff natt med sjögång, ja då är det inte en finländare i vart fall. Och mest imponerad är jag av Merituuli eftersom inget verkar kunna rubba henne. Jag behöver väl inte nämna att hon har rollen som rökdykare ombord.

Det är ingen tvekan om att jag imponeras av mina kollegor från andra sidan Östersjön. Och skulle du nu mena att även jag bär på en inre styrka och har en gnutta mod, så får jag väl tacka mina förfäder för det eftersom min bror gjort ett DNA-test där det visade sig att han och jag bär på 8,4 procents finska gener. Det är ungefär på den nivå jag menar att jag kan mäta mina krafter mot Merituuli.

Is och snö i Arktis… Merituuli jobbar ofta ute medan jag står inne i byssans värme…

Bild till vänster; vill man se bra måste man ha kikare, vill man ha en bra bild behöver man en kamera med bra objektiv… (men där går hon parallellt med vattnet, ser du henne?). Till höger; en isbjörns hona med sin lekfulla unge…

Jag har varit här förut och jag gillar platsen; Ny Ålesund som är en forskningsby, bland annat forskas det kring klimatförändringar här. Det är jordens nordligaste by där människor bor året om och här finns jordens nordligaste postkontor…

Jag har världens bästa jobb, inte bara för att naturen är så bedårande här, inte bara för att jag gillar fartyget Freya så mycket, utan det är främst för alla människor jag får förmånen att träffa. Gäster, guider och kollegorna. (På bild nummer 4 syns jag tillsammans med Yaroslava, hon är inte finsk men har sisu ändå)

// Coddi.