Natten hade snott med sig sömnen utan att ge mig någon ro; hur mycket jag än försökte lura tankarna så lyckades jag inte. Jag visste att det berodde på datumet, den 28 april; två år sedan Tjoppes tid tog slut. Utan att finna kraft att möta dagen blir jag kvar i sängen…

Jag jobbar med känslorna, tänker att tiden är min bundsförvant. Att vart efter åren går så borde minnena som väcks på årsdagarna börja blekna och ge vika för mer positiva tankar. Jag vet att livet fungerar så, jag vet det av egen erfarenhet…

När jag till slut är överens med mig själv beslutar jag mig för att ta tag i dagen.

Jag reser mig, tassar fram till balkongdörren, öppnar den och kliver ut. Den kalla betongen kyler mina fötter och jag drar ett par djupa andetag. Jag blickar ut över omgivningarna; dagen har redan satt fart på Kalamarias invånare. Bilar kör mot Thessaloniki och människor rör sig på gatan nedanför. Från caféet under mig hörs tärningarnas klirr mot brädspelen. Jag ser ut över marinan och bort mot Olympusberget där gudarna sägs bo. Solen strålar och en varm känsla börjar fylla mig…

Jag har ett missat meddelande.

”Kalimera Helena
What’s your plans? Do you have time to help me with the preparations for the BBQ? If yes, come onboard.”

Avsändaren är mannen som jag och Tjoppe brukade kalla för ”Bokstavsmannen”, eftersom hans förnamn är svåruttalat. Vi myntade namnet eftersom hans segelbåts skrov är täckt av tryckta ord på engelska, ord som alla bär ursprung ur grekiskan. Jag svarar honom att jag är på väg, sen får jag bråttom. Strax därefter står jag på piren. Det första jag får syn på är Wilmas gamla vindgenerator som hänger likt en klenod i aktern på Bokstavsmannens båt. Vi gav bort den i samband att vi bytte ut vår gamla mot en ny.

Bokstavsmannen tittar ut och frågar mig;

”I was thinking we’d handle the BBQ prep out at anchor, so hop onboard”

Vi släpper förtöjningarna och glider sakta ut ur hamnen, längs samma väg jag själv styrt Wilma förut. Allt känns så bekant, platsen och att vara ombord på segelbåt. Min väns ansträngningar för att göra denna dag till den bästa, gör mig alldeles rörd. Jag ser på solens strålar som skapar glitter i vattnet…

Förutom att sammankomsten skulle bli en hyllning till Tjoppe så handlade det också om en betalning för ett arbete som Tjoppe utfört. Under pandemin, när nästan alla verksamheter låg nere, sydde Tjoppe i nya sömmar i Bokstavsmannens sittbrunnskapell. Den stekheta solen tenderar göra sömmarna spröda. Tack vare Tjoppes insats förlängdes kapellets livslängd lite ytterligare. Tygstyckena var stora och jag hjälpte till att vrida tyget vartefter symaskinen jobbade för fullt i många timmar. När vi lämnade tillbaka det färdiga arbetet blev Bokstavsmannen så nöjd och ville såklart betala något för jobbet. Men Tjoppe log bara och sa att det kommer en faktura.

Jag fick nöjet att skriva fakturan, efter en utförlig specifikation förvandlades skulden till en grillfest. Men vi hann inte med den; kort därefter kastade vi loss och lämnade Kalamaria. Nu hade det äntligen blivit dags att få betalt för jobbet. Och det kunde inte göras bättre än på tvåårsdagen av Tjoppes bortgång, vid den grill han själv svetsat.

Sammankomsten blev så där fin med ett lagom antal vänner samlade. Dimosthenis, Bokstavsmannen. Och Kostas, den unga killen som hjälpte oss att applicera coppercoat och som vi lärde säga meningen ”mera färg” (more paint) på svenska (när hans tråg blivit tomt och behövde fyllas på). Självklart var Alex där, mannen som plockar upp båtarna i marinan och servar dem (fast vi gjorde det mesta jobbet själva på Wilma). Och glatt överraskande fann jag att seglarvännerna på S/Y Fiona fanns kvar. Några till kom och totalt blev vi kring tio personer.

Många vänner fick vi i när vi låg med Wilma i Kalamaria, men närmast oss stod Alex (Den långe mannen), Dimosthenis (Bokstavsmannen) och Kostas (Mera färg)…

Vi äter, skrattar och skålar för livet, och det känns så gott att se alla. Maten smakar förträffligt, med den där smaken bara en grill kan ge, och tomaterna är så söta att jag inte kan sluta plocka ur skålen. Vi delar minnen, fina minnen från tiden med Wilma i Kalamaria. Vid ett tillfälle kommer Alex fram och berättar hur mycket han uppskattat att ha oss där, särskilt under pandemin. Utanför marinan var allt tungt och deprimerande; folk led under hårda restriktioner. Men vi, som fick vara inne på marinaområdet, kunde – trots att vi var inlåsta – röra oss fritt där. Med mitt och Tjoppes glada humör blev dagarna roliga, menade Alex. Vi jobbade med båtarna, men inte mer än att vi inte hann med andra projekt, som grillprojektet som vi döpte till 55+. En dag hade Alex frågat Tjoppe om han kunde svetsa en ny grill, eftersom den gamla inte längre höll för gubbarna – ranglig efter år av användning och grekisk ouzo innanför västen. Under en veckas tid jobbade Tjoppe med grillen med Alex som assistent, och resultatet blev enastående. Att vi enligt pandemireglerna inte fick grilla hindrade oss inte – vi gjorde det ändå, i smyg.

Det var då, för fyra år sedan och Tjoppe svetsade ihop en ny grill till gubbarna…

När Alex berättat hur betydelsefull min och Tjoppes närvaro varit, känner jag mig djupt rörd och stolt. Tjoppe var verkligen en mästare på att hålla stämningen på topp, och med sin hjälpsamhet och arbetsvilja hände det alltid mycket runt oss. Vi hade aldrig tråkigt, inte en dag. Alex ger mig en stor kram och jag känner hur tacksamheten fyller mitt hjärta…

Till slut, mätta och nöjda, bryter vi upp från festen, och jag tar en promenad längs vattnet innan jag styr stegen tillbaka till hotellet. Jag somnar nästan omedelbart. Nästa dag reser jag hem, jag vaknar till ett betydligt positivare sinne än dagen innan. Med min lätta packning lämnar jag Kalamaria på motorcykel.

//Coddi.

Fler bilder;

Förberedelserna gör vi dels ute på ankaret, vi kokar potatis och trär champinjoner på spett. Därefter förtöjer vi intill grillplatsen och startar upp grillen innan gästerna kommer…

Några bilder från dagarna i Kalamaria i norra Grekland…

Sist men inte minst, läs gärna inlägget jag skrev den 16 februari 2021 som handlar om när Tjoppe fick det ärofyllda uppdraget att svetsa en grill; https://projektsunshine.se/?s=Det+%C3%A4rofyllda+uppdraget

ΕΥΧΑΡΙΣΤΩ, Έλληνες φίλοι μου, σημαίνει τόσο απίστευτα πολλά που μπόρεσα να επιστρέψω και να σας ξαναδώ, εσάς και την Καλαμαριά. Για πάντα θα έχετε μια ξεχωριστή θέση στην καρδιά μου

//Ελένα