Vid första anblick låter det nästan lite för bra för att vara sant; hur lyckas man ens knipa ett jobb där naturen är så bedövande vacker så man vördnadsfullt bugar inför det storslagna. All denna vita näst intill orörda natur. Jo, här är jag. Men för att komma hit så behövde jag på något vis ta kommando över den situation jag hade hamnat i, där jag mitt i sorgen behövde starta om på nytt i livet…

Inte mycket liknar det liv jag lever idag, mot hur jag levde före förlusten. Bara en sån banal sak som att jag inte ens äter på samma tallrikar eller dricker ur samma glas idag; det mesta bohaget följde med Wilma vid försäljningen. Men trots den svåra uppgiften så vill jag mena att min lott samtidigt öppnade upp för nya möjligheter; jag var ju varken låst vid prylar, partner, boning, jobb eller bostadsort. Mitt ark var tomt. Frågan var bara om jag skulle orka fylla arket med tanke på sorgen, och i sådana fall – med vad??? Jag ville väldigt gärna fortsätta drömma och ha visioner om min framtid. Om möjligt ville jag flyga högt med mina vingar och inte bara kravla mig över kanten ur det dike av förlust, ensamhet och sorg som jag fallit ner i.

Jag har fått höra att jag är stark. Jag vet inte. Däremot drivs jag av att sätta upp mål. Snart bestämde jag mig för att ta hjälp av några vänner jag nogsamt valt ut, idel män skulle de visa sig. Vad jag sökte var några som mer handfast kunde coacha mig, några som inte primärt stod för den själavårdande omsorgen (den stod familj och andra fantastiska vänner för). Nu gällde det att tuffa till sig eftersom mer än åtta år passerat sedan jag senast hade ett jobb, min ålder låg inte heller till min fördel. Till facto såg mitt cv inte så imponerande ut; det senaste decenniet hade jag bortsett från några publicerade artiklar mest ägnat tid åt att chilla på ankaret i azurblått vatten. Jag insåg att jag snarare behövde SLÅ in arbetsmarknadens dörr än att försiktigt knacka på densamma.

Mina idéer var flera och en av mina coacher var Thomas som till vardags kör lotsbåt. Han stöttade mig i frågor som berörde möjliga jobb till sjöss och vilka utbildningar jag behövde.

Idén om att jobba till sjöss kom lite överraskande (även för mig) eftersom jag i min naivitet trott att jag var klar med havet, jag hade ju valt att flytta i land. Men det visade sig rätt snart att det inte var så enkelt. Vad jag missat var att åren med Wilma förändrat mig mer än jag kunnat föreställa mig; jag var inte längre van vid ett liv som går på rutin. Och livsstilen som långseglare gör att man ständigt möter nya människor; många vänner får man längs segelrutten. Även det faktumet att underlaget under mina fötter sällan varit still under de senaste tretton åren eftersom jag bott på båt (senast på Wilma och före dess på båten vi hade innan).

Vad jag önskade mig var ett arbete som öppnade upp för lite längre ledighet i perioder eftersom jag gillar att resa. Kunde jobbet dessutom innehålla lite äventyr så vore det en ren och skär bonus.

Thomas och jag bollade fram och tillbaka… inte långt därefter stod jag på Beckholmen i Stockholm för att gå den säkerhetsutbildning som är obligatorisk för alla sjömän. Och det var där, på Sjöskolan som jag mötte Melissa.

Melissas hjärta klappar för Arktis. Ombord på Freya tar hon sig runt i detta vita landskap för att finna material till sina böcker, prisbelönt fotograf som hon är. Men hon bär även rollen som guide ombord. Så anledningen till att jag idag jobbar på Freya är mycket Melissas förtjänst.

Så när jag här och nu glider fram mellan vackra isflak så skänker jag Melissa en tacksamhetens tanke. Tack Melissa, ibland sker underverk och du är ett av dem…

Om möjligt ville jag flyga högt med mina vingar och inte bara kravla mig över kanten ur det dike av förlust, ensamhet och sorg som jag fallit ner i.

Mer bilder från Arktis storslagna natur…

En vanlig arbetsdag i en unik miljö…

// Coddi.