Äntligen är vi på väg, på väg mot norr där naturen är orörd och vidunderlig och där isbjörnarna har sitt rike. Men innan vi kommer så pass långt att vi passerar den åttionde breddgraden har vi hela den långa norska kusten att avverka. Samt att vi måste korsa Barents hav…

Men inte ens Longyearbyen (som huvudorten på Svalbard heter) räcker för att nå dit; den ligger på den sjuttioåttonde polhöjden. Utan det är först efter vi tagit ombord gästerna och stävat ytterligare norröver – och vi nästan slår i packisen – som vi kommer ovanför den åttionde breddgraden. Där har jag badat; hoppat i havet från fartyget som stilla vilat mellan flak och berg av is. Iförd endast bikini (så inget fusk). Det kändes inte så kallt trots att vattentemperaturen visade -0,8 grader. Men jag vill nog inte göra om det, i vart fall inte utan övertalning.

Ombord lever vi ett liv som om detta vore hela världen. I alla fall känns det så. Här lever vi avskärmade från bruset som råder i byar och städer och dagarna passerar utan att vi fysiskt möter några andra människor, än vår egna lilla grupp. Det bidrar till känslan av att vi tillhör samma familj, där vi alla bor i den lilla flytande byn Freya. Här äter vi, vilar och umgås och sover. Men allra mest jobbar vi, för till sjöss är arbetsdagarna långa.

I mäss och byssa är det jag och kocken Jesse som jobbar. Vår speciella tillvaro ombord har fått oss att börja använda alternativa uttryck, sådana som mer speglar det vardagliga livet i land. Till exempel kan vi fråga varandra när en av oss behöver gå ner i lastrummet för att hämta upp något som vi saknar i byssan; ”vill du följa med och handla mat?” I lastrummet förvarar vi all den mat som vi bunkrat för hela säsongen och på hyllorna dignar så mycket mat att jag vill tro att vi slår en och en annan norrländsk liten lanthandel i antalet artiklar. Men eftersom vi varken har kassaapparat eller några övriga kunder så är det ju inte en mataffär på riktigt, men det är kul att leka. Det bästa av allt är att vi inte behöver ha med någon plånbok när vi går nerför lejdaren för att handla mat, det räcker med en korg att bära varorna i.

Häromkvällen var det finalen av den svenska melodifestivalen. De som måste jobba, styra båt och så, kunde inte vara med. Men vi andra, vi samlades i salongen där vi med högtalarljud och större bildskärm kunde se programmet. Jag hade bakat kladdkaka (en svensk variant på choklad-brownie). Till det åt vi glass. Kaffe och te eller kall dryck och så chips och nötter. Precis som många av er andra svenskar gjorde därhemma samtidigt med oss. Ombord hade vi laddat stort eftersom närmare halva besättningen är finsk och det i årets uttagning fanns ett finskt bidrag med; ”Bara bada bastu” med gruppen Kaj. Det hade tillverkats flaggor i de finska färgerna och dessa hängde vi upp i salongen. Sen slog vi oss ner i sofforna och njöt av en helmysig kväll tillsammans. När det finska bidraget ropades ut som vinnare, ja då steg stämningen till oanade höjder; mina kollegor tjöt av lycka. Det enda som möjligtvis fattades var om vi hade kunnat avsluta kvällen med ett eget bastubad ombord. För här finns bastu. Och badtunna. Men just nu ägnas tid åt att renovera bastuavdelningen så den blir fin lagom till gästerna kommer ombord.

Jag längtar inte till land som ni förstår, utan trivs alldeles utmärkt under mina arbetsveckor. För inget kan väl beskriva det bättre än Jesses egna ord när han med anledning av att vi snart får ombord våra gäster sa; ”Vi har det allt bra mysigt ombord”. Jo, jag nickade och höll med. Freya är enormt mysig. Och besättningen likaså. Men framförallt våra gäster, de som kommer om cirka två veckor…

// Coddi.

I år satsar vi på att bli än mer klimatsmarta; stor del av provianteringen har skett mer från lokala gårdar med fokus på ekologiskt. Och till gästerna säljer vi vår egna Freya-öl och husets vin (eller skeppets vin) kommer serveras ur trevliga trälådor tillverkade i ek. Lådorna är avsedda för bag-in-box och det är ingen mindre än min svåger (Tjoppes bror) som tillverkat dessa för Freyas räkning.

Bråda dagar inför avfärd och ångtvättar-killen kom ombord för att göra våra mattor rena…

Dags för avfärd; vi lägger ut och några ur besättningen som inte ska med på resan upp vinkar av oss…

Snart infinner sig känslan av att vi lever i en egen liten värld ombord…

Myset ombord; vi laddar inför melodifestivalen och den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest 2025…

Riktigt mysigt blir det dock först när gästerna kommer ombord och under resan upp gör jag klart för deras ankomst…

Tjingeling!