Vad flertalet kanske inte känner till om mig är att jag som barn spelade gitarr. Det höll i sig upp i tonåren. Men när jag väl blev vuxen blev min gitarr allt oftare lämnad åt sitt öde där den på någon undangömd plats i huset började samla damm. Idag har jag inte gitarren kvar, den har sedan länge min yngsta son i sitt ägo. Men så hände något oväntat idag…

Är i Halmstad…

Men innan jag berättar om det oväntade så vill jag nämna att jag är i Halmstad; högst tillfälligt för att hämta upp en medicin på apoteket som allt som oftast är slut och som jag därför fått beställa. Och med mig från Freya hade jag även uppdraget att handla några små saker som vi behöver, bland annat nya strängar till gitarrerna ombord.

Efter besöket på apoteket tog jag mig till musikaffären och där frågade jag efter nylonsträngar till akustisk gitarr. Under tiden som jag pratar med säljaren drabbas jag plötsligt av ingivelsen att återuppta gitarrspelandet. Inte med ambitionen att bli en ny Mark Knopfler, utan mer för att ha det som ett avkopplande intresse när jag är hemma i min lilla lya på tjugosex kvadrat (eller varför inte att kunna ta med mig den till lägerelden när jag träffar vänner för en barbecue. Eller ensam när jag drar ut till skogs med mitt tält).

Så ut ur musikaffären går jag med inte bara en uppsättning nylonsträngar, utan även med en 3/4 klassisk gitarr (snäppet mindre än en normalstor gitarr). Helt oväntat. Men jag vet att köpet kommer skänka mig lycka för lång tid framöver, helt enkelt för att jag nu ser mönstret; sedan jag blev ensam har jag plockat upp många intressen jag haft som ung. För att jag vill, för att jag sannolikt behöver. Ensam med en gitarr är man inte lika ensam längre.

Jag hann knappt innanför dörren hemma förrän jag började spela… och det kändes så rätt!

Dagens oväntade inköp fick mig att tänka på den gången som Maria (min engelska syster) berättade att hon skickat ut sin man Peter för att köpa mjölk. Och hem hade han kommit med en gitarr, för på vägen till mataffären hade han passerat en musikaffär. Maria hade blivit högst förvånad eftersom Peter vid tillfället inte spelade gitarr överhuvudtaget. Huruvida han kom ihåg att köpa mjölken minns vi inte, men händelsen är en rolig anekdot vi emellanåt nämner…

Nu ska jag hitta en plats att hänga gitarren på. Den är – förutom att vara ett instrument att spela på – även en snygg inredningsdetalj…

Här är jag med min nya gitarr. Men vid närmare eftertanke så har jag faktiskt ägt en guitalele under några år; en jätteliten gitarr (som samtidigt är en perfekt resegitarr). Den hade jag ombord på Wilma och den hade jag fått av mina danska vänner när de sålde sin båt. Tyvärr spelade jag på den alldeles för sällan även om det hände; jag satte mig i kojen och spelade när jag fick ett infall. När jag senare sålde Wilma så fick den gå med i köpet, för den hade sin plats i skottet i min sovhytt.

När jag letade i arkivet efter en bild på guitalelen jag hade på Wilma så fann jag denna lilla film som jag måste ha knåpat ihop någon gång när vi var i Grekand och vi fortfarande hade de gamla grå köksluckorna i byssan. Mitt lilla stränginstrument dyker upp i bild ett par gånger, så håll utkik. Samtidigt får ni möjlighet att se hur Wilma såg ut inuti (jag saknar henne emellanåt men vill för den sakens skull inte äga henne, för hon kräver så mycket mer än jag ensam skulle kunna ge henne).

Vill du läsa mer så finns även detta inlägg som är kopplat till temat; den handlar om gången då jag fick guitarelen av mina danska vänner (plats och tidpunkt; Lissabon i oktober månad 2017). Vi står även med ett trasigt backslag, vilket under våra seglingsår hände två gånger. Här kommer länken;

https://projektsunshine.se/?s=farv%C3%A4l+backslag

// Miss Coddi