Åter i Halmstad för att landa lite. Denna gång var det kanske för första gången jag stack nyckeln i dörren utan att känna ett uns av blandade känslor; tiden som gått och allt jag fyllt dagarna med senaste halvåret har verkligen gett mig ett skutt framåt till att känna ett mer varaktigt välmående…

Ibland slår mig tanken att mitt flängande runt mellan olika platser skulle kunna ses som ett tecken på att jag på något plan tappat bort mig själv. Tvärtom så känner jag mig i allra högsta grad grundad, där inget sker av en slump även om vissa beslut tas lite snabbt. Vilket säkert kan speglas i att jag på ett smärtfyllt sätt lärt mig att inget i livet kan tas för givet. Det är nu jag har hälsan, tiden och så även en inkomst som öppnar upp för att fortsätta följa drömmarna. Tids nog ändras det, så är det helt enkelt.

Året som passerat skulle kunna sammanfattas på så många olika vis. Men vad jag kanske är allra mest stolt över, är på vilket sätt jag lyckats använda den kraft som trots allt bor i sorgen, till att göra en stor livsförändring. Man kan faktiskt ”springa fort och gråta samtidigt” för att prata i metaforiska termer. Nu vet jag att inte alla människor har samma driv som jag, det är en högst personlig läggning. Men jag blir positivt berörd när jag blir kontaktad av någon som just förlorat sin livspartner och som vill tacka mig för mina texter, för att jag delar med mig och inspirerar – och visar exempel på hur man kan komma vidare efter en oerhörd förlust.

Jag kan tycka att sociala medier ibland får bära oförtjänt dåligt rykte. Tvärtom så tycker jag att de minskar avståndet mellan oss medmänniskor och det går blixtsnabbt att nå ut när livet plötsligt krisar. Mitt eget starkaste exempel på det är den gången min före detta kollega Susanne av misstag råkade ringa mig över Messenger mitt i natten. Det skedde inte långt efter att Tjoppe dött och med en bröstkorg som brände av sorg och hulkande gråt så svarade jag. Det blev ett fint och ovärderligt samtal en natt då det inte alls var lämpligt att vara helt ensam med all sin förtvivlan. Det är oftast när andra inte har tid som behovet av stöd kan vara som störst, nätterna inte minst.

Med julen inför dörren vill jag därför rikta ett STORT TACK till er alla. Till er som läser min blogg och som jag vet har funnits där som mottagare när jag skrivit mina känslosammaste texter (idag är det desto gladare inlägg på bloggen). Och ett extra stort tack till er som funnits där på vilket sätt det än må ha varit; för tröst, för att coacha, all handfast hjälp jag fått och en säng och ett mål mat när jag behövt komma iväg eller lösa saker på annan ort. Flera nya vänner har jag fått under den här perioden, så fantastiskt. Och stort tack till min familj och vännerna som fanns där redan innan. Min väg tillbaka hade helt klart varit jobbigare och tagit längre tid om det inte vore för er, ett stort tack!

Med det sagt vill jag önska er alla riktigt fin julhelg. Själv kommer min jul i vanlig ordning firas rätt så otraditionellt med korvgrillning i skogen. Sen packar jag väskan… men det förvånar väl ingen?!

All my love // Coddi

Förra året vid den här tiden lyssnade jag mycket på SIA, nu är det Coldplay med sången All my love som jag ofta återkommer till; den är vacker, skör och stark på en och samma gång…

We’ve been through low
Been through sunshine, been through snow
All the colors of the weather
We’ve been through high
Every corner of the sky
And still we’re holding on together…

Tjingeling!