Nu rockar vi…

Nu lutar jordens rotationsaxel så långt från solen att den inte orkar upp ovanför horisonten. Allt vi får i form av dagsljus är en kort stund av gryning och skymning mitt på dagen. Förändringen har gått fort, på några få veckor. Och förutom det uppenbara att det mesta tiden är mörkt runt fartyget, så märker jag det även på hur kroppen reagerar; med förhöjda melatoninnivåer i kroppen som inget solljus bryter ner så bär jag ständigt på känslan av att det skulle vara skönt att sova lite till…

Sedan dagarna blev så där rysligt korta upplever jag att jag inte bara sover mer, utan även drömmer mer än vanligt. Och drömmarna handlar alltid om olika platser jag tidigare (på riktigt) varit på. Jag ser mig själv gå eller cykla en sträcka som för mig är välbekant. I Kalamaria i Grekland är det vägen till matbutiken jag promenerar. I Monastir i Tunisien vandrar jag runt i medinan och i Dordrecht i Holland cyklar jag utmed kanalen i Wijnhaven. Samtliga av dessa ställen stannade jag och Tjoppe på så länge att vi hann rota oss, skapa rutiner och få vänner på orten.

När jag vaknar ur drömmarna är min starka känsla att jag vill tillbaka, om så för ett kortare besök. Och så har det generellt varit sedan jag blev ensam; att jag känner behov av att återvända till platser där jag tidigare varit. Jag vet egentligen inte varför, men jag tror det är en del av bearbetningen efter allt som hänt. Och jag är säker på att om jag inte hade återvänt till Amora, då hade jag garanterat drömt om den platsen också.

Helt fel var det nog inte att anamma det gamla engelska slangverbet ”coddiwomple”. För min del tror jag det handlar om att finna en ny väg med nya syften efter en livsförändrande händelse. ”Jag reser på ett målmedvetet sätt men mot en vag destination, där jag i slutänden inte vet vad jag kommer att finna”. Lite djupa tankar kan tyckas, men fortfarande har jag mycket obesvarat. Som exempel vet jag inte ännu vart hemma är. Jag har ingen sån plats på jorden.

Hur som helst, nog blir man glad när man den sista heldagen med gäster (och stundande Captains dinner) kliver upp i ottan och öppnar kylen i byssan och möts av ett meddelande från kocken. På ett mjölkpaket har han skrivit;

”Hej fina, idag rockar vi. Puss!”

Jo, Jesse och jag ”bondar”. Det gör vi alla tre, vi som jobbar i byssan. Jag, Jesse och Martin. Och Martin har jag börjat uttala på franskt vis; ”Martain” (när jag letar efter honom ombord så ropar jag ”maaartäään”). Jag har nog världens bästa arbetskollegor.