Förutom det mest uppenbara med vad jag som mässman gör ombord på M/S Freya, så finns mycket annat jag får uppleva på jobbet. Jag skulle varje dag kunna skriva om något som händer utöver det vanliga. Men dels har jag svårt att finna tiden till att skriva, därtill avlöser roligheterna varandra i en sån ryslig fart att jag till slut inte vet vad som sticker ut mer än något annat. Tala om att vara bortskämd. Vad jag dock vet, är att jag tack vare mitt jobb får vara med om något som de flesta andra aldrig kommer i närheten av…

Som nu när vi ägnar oss åt valsafari i vattnen runt Tromsö, i nordligaste Norge. Under de ljusa timmarna far gäster och guider iväg i zodiakerna med en förare från vår besättning. Och vad gästerna därute upplever kan jag hinta om när de åter kommer tillbaka till Freya och jag möter deras blickar. Entusiasm, förundran och en stor ödmjukhet inför naturens under. Och så klart den slags trötthet som man får efter att ha varit ute i många timmar i ett rätt så kyligt klimat. Då känns det gott att kunna erbjuda varm choklad, kaffe, te och nybakt bröd. Ofta blir jag den första som får höra vad de just upplevt och varit med om.

Som hur det är att simma med vilda späckhuggare (orcas). Tillsammans med de erfarna guiderna som visar hur man försiktigt och på behörigt avstånd tar sig ner i vattnet, för att se om späckhuggarna som finns i närheten vill komma och hälsa på. Späckhuggarna är mycket intelligenta och när de förstått att det finns människor som inviterar dem, så gör någon ur späckhuggargruppen en så kallad ”spy-hop”; han ställer sig upprätt i vattnet och spanar. Sen simmar han till de övriga i gruppen och rapporterar. ”KOMPISAR, det är människor här som vill hälsa på oss”.

Ja, detta är säkert inte så vetenskapligt beskrivet av mig. Men häromdagen när gästerna kom tillbaka till fartyget så berättade de att späckhuggarna hade varit så glada och simmat med dem länge, länge. Många späckhuggare hade spy-hoppat för att se sig om, simma under och sen visat sina magar och nickat och sökt ögonkontakt. Bebis-späckhuggare, tonåringarna och de vuxna valarna. Späckhuggarna tillhör den största arten i delfinfamiljen, en tandval, som kan väga uppåt fyra ton, bli 8 meter lång och bli så gamla som 90 år (valsafari får bara ske en kort tid på året eftersom myndigheternas regler är till för att skydda späckhuggarna i dess naturliga miljö, vilket är bra).

Kanske att jag får möjlighet att följa med gruppen ut någon dag. Att bara få sitta i zodiaken och på nära håll se hur dessa vänliga och nyfikna djur integrera sig med oss människor skulle vara fantastiskt. Får se om tid ges. Om inte annat är jag mer än nöjd att få se späckhuggarna från Freya och framför allt få prata med gästerna om deras upplevelser. Som en av gästerna, Jackie – som hela dagen efter hon kommit tillbaka till fartyget fullständigt grät av lycka. Mötet med späckhuggarna hade gjort sånt intryck och i det samspelet (med en späckhuggare) så uppstod en lek, likt en dans. Han visade magen och nickade, hon gjorde samma. Och så härmade de varandra. Senare på kvällen intervjuade min kollega Dan denna Jackie, vars känslostämning inte gick att ta miste på. Filmen finns länkad på min facebook-sida (Helena Norberg, kan inte fixa länk direkt på sidan nu).

Med det sagt och med förra året i färskt minne, med sorg och förlust, så känner jag än mer hur viktigt det är att förvalta min tid jag har kvar. Jag gläds åt livet. Dels är jag otroligt tacksam för mitt jobb på Freya, för här får jag möjligheten att uppleva något helt annat. Lön behöver jag såklart för att kunna betala mina räkningar, men snacka om mervärde. Det är svårt att sätta en prislapp på mina upplevelser jag dessutom får betalt för. Men tacksamheten sträcker sig längre än så. Men om det kan jag berätta en annan gång.

// Coddi.