Åter tillbaka i Amora och jag vet, jag vet, att detta sannolikt är den sista gången jag kommer hit. I vart fall på mycket länge. Att jag över huvud taget hamnade här var lite av en slump; min vän i London som jag skulle ha mött upp fick plötsligt förhinder. Och istället för att boka om resan och fara direkt hem till Sverige så valde jag Lissabon…

Så snart jag bokat om biljetterna ringde jag Konstruktören och berättade att jag kommer. Han blev lika själaglad som jag och ett par dagar senare landade jag på Lissabons flygplats. Sen dess har vi hunnit träffat vänner och sparkat grus på varvet (en omskrivning för att planlöst inte göra något speciellt, bara chilla och ha det bra).

På lördagen cyklade jag och Konstruktören iväg till vår favoritrestaurang Chez Michael. Med oss hade vi vår kompis Werner och han och ägaren till restaurangen är goda vänner. Som brukligt när vi går dit och äter så varar lunchen några timmar, tre åtminstone. Fisk, potatis och grönsaker, en kanna Vinho Verde. Dessert och kaffe. Och till det en salig blandning av språk; engelska, franska och portugisiska, beroende vem vi pratar med och vilka språk vi själva behärskar. Mellan oss vänner är det engelska som gäller, medan vi till exempel pratar franska med ägaren (alternativt portugisiska).

Vid ett tillfälle kom en gäst fram till vårt bord och berättade att ”er har jag sett förut, jag satt vid ert bord en gång”. Snart hamnade Konstruktören i dialog med mannen, på portugisiska eftersom Konstruktören behärskar språket flytande. Snart var han även i dialog med de två angolanska kvinnorna vid bordet intill. Och denna kakafoni fortgår tills vi mätta stapplar ut på gatan för att ta oss hem till varvet.

Och det är väl det här livet som så starkt bidrar till att jag trivs på sydliga breddgrader. Det är inte i huvudsak klimatet och solen. Inte heller är det att maten på restaurangerna är billigare än hemma, även om det såklart möjliggör att man oftare har råd att gå ut och äta. Utan det är människorna, öppenheten. ”Skulle du inte ha mig här, inte heller Werner eller övriga kompisgänget, så skulle det bara ta dig en kvart att hitta nya vänner här” menade Konstruktören. Och då syftade han närmast på portugiser. Som seglare är man van att knyta nya kontakter och trots jag inte längre seglar dagligdags så är jag starkt präglad av åren jag tillbringade till havs. En gång seglare, alltid seglare.

Vilket i sin tur för in mig på temat segelbåtar. Nu har jag inte för avsikt att köpa båt, men jag kan inte låta bli att drömma. Och intill Konstruktörens Nómada står en segelbåt som har allt det jag önskar. Byggd i järn, twin-kölad, fällbar mast, ketch-riggad, bogpropeller, rullfock på båda förseglen, ett rejält skarndäck och likaså en styrhytt värt namnet. Ingen segelbåt man kappseglar med. Men ett flytande hem att gå i kanaler med, som man med fördel använder där tidvatten råder men som ändå tål att seglas på havet med. En segelbåt jag skulle kunna hantera själv. Som sagt, drömma går ju. Och det säger jag samtidigt som jag lever ett drömliv.

// Coddi

Ägaren Fransisco ger oss det bästa…

Min drömbåt. Den kommer aldrig bli min. Dels för att jag inte tänker köpa mig en båt, därtill så är denna alldeles för dyr för jag ska ha råd…(men drömma kostar ju inget)

TACK WERNER FÖR DEN TREVLIGA LUNCHEN.

Tjingeling!