Caroline och jag hoppade ena dagen på ett flyg till Ottawa, Kanadas huvudstad. Det låter kanske lättvindigt att kunna göra så en dag mitt i veckan. Men då ska ni veta att Caroline tidigare jobbat för Air Canada. För henne är det som att ta en buss, fast i luften då. Ingen big deal, liksom. Nu är det några år sedan hon arbetade eftersom hon (precis som jag) slutade jobba för att segla på heltid. Men anställningen varade i imponerande trettio år och lite till. Därför var det inte föga förvånande att en tidigare kollega med förtjusning ropade när hon fick syn på Caroline…

Efter en synnerligen intensiv fredag som resulterat i 20.000 steg så kände vi inte alls för att följa med cykelgruppen på deras 3,5 timmes långa cykelrunda dagen efter. Istället tog vi bilen till Bloor Street West, till Café Rouge Patisserie där Caroline beställde en kokoscroissant som jag också fick smaka. En ny upplevelse och den var farligt god…

Det känns som jag varit här i flera veckor trots att det bara passerat några dagar; jag kom i början på veckan. Det upplevs nog så för att vi fyller dagarna från morgon till kväll med roligheter. Faktum är att vi mesta tiden är utanför Carolines dörr. Och inte slutar det här, mitt upptäckande av Toronto fortsätter…

Toronto är den folkrikaste staden i Kanada och den dagsfärska siffran på hur många själar som bor här uppgår till 2 832 718. En av dem är Caroline. Första gången hon och jag träffades var i Monastir i Tunisien, dit vi båda sökt oss för ett vinteruppehåll med våra respektive segelbåtar. Inte hade jag någon aning om att vi skulle komma att bli så nära vänner…

Så uppenbarade sig Mack och jag kunde inte slita min blick från skönheten. Vi hade tagit oss till kvarteren runt Yorkville, en stadsdel vars sidogator kantas av vykortsvänliga viktorianska hus. Med ett mer fashionabelt utbud i form av exklusiva boutiquer och fina restauranger som efterfrågade en större plånbok än min, gällde det att försöka smälta in i miljön. Vi lyckades nog rätt bra, såväl Caroline som jag. Tills Mack…

Jag hann inte mycket mer än in i min lägenhet i Halmstad innan det var dags att resa igen; åter på Köpenhamns flygplats hoppade jag ombord på ett av Air Canadas ”kärror” som med en förväntad flygtid på åtta timmar och femton minuter skulle ta mig så långt bort som till Toronto, Kanada. Caroline och jag hade sedan en tid planerat för denna resa. Äntligen skulle vi få släppa den oglamorösa dataskärmen vi haft emellan oss under våra många och långa videosamtal. Att ses på riktigt skulle äntligen öppna upp för möjligheten att göra roliga saker tillsammans…