Mitt i packandet hörde jag av mig till väninnan Marie; lärde känna henne förra sommaren under inspelningen av Gyllene tiders film ”Sommartider” som nu haft biopremiär. Vi var båda statister. Nu frågade jag henne om hon ville följa med på bio och se filmen…

Hem till Halmstad hade jag egentligen bara kommit för att byta ut resväskans innehåll från vintermössa till bikini. Nu äntligen skulle det bli min tur att ha semester, äventyren på kalla breddgrader hade ju trots allt varit ett jobb. Men ett biobesök kunde jag kanske hinna med.

Marie och jag bestämde träff i en bar före bion, för att där ge oss känslan av stjärnstatus med ett glas bubbel. Vi kunde ju inte med säkerhet veta om vi i slutändan blivit bortklippta ur de scener vi figurerat i. Men även om det nu var så, skulle filmen sannolikt vara spännande att se ändå med tanke på att vi varit med under flera inspelningsdagar. Bara det att Halmstad var inspelningsplats skulle bli extra roligt att se.

Väl under filmen inser jag att handlingen är betydligt bättre än jag först befarat. För nog låg det en utmaning i att gestalta ett svenskt popband som ännu är aktivt, som alla i vårt land redan känner till. Vad fanns där mer att berätta, liksom… Men jag grips och omväxlande ömmar och skrattar med i scener och handling. I mitt hjärta ger jag den ett gott betyg.

Nog blev vi bortklippta, jag och Marie. Men inte i alla scener. I slutscenerna kommer jag och Marie gåendes på stranden sida vid sida. I biomörkret nyper jag Marie i armen när jag får syn på oss och hon bekräftar att hon också sett oss. Och i nästa scen ser jag mig själv sittandes på en filt i sanden – med en flätad korg djupt försjunken i en Vi-tidning från sent sjuttiotal. För att förstå att det är jag måste man veta vad man letar efter, för fullt fokus ligger på bandmedlemmarna i förgrunden.

Så med liten men dock en god känsla av stjärnstatus fortsätter jag att packa min väska när jag kommer hem. För att strax därpå ge mig av mot… ja, mot vad????

// Coddi.

Tjingeling!