Jag inser att de mer långa och välarbetade texterna inte kommer hinnas med, allt för tätt händer spännande saker i mitt liv nu. Som sjöman har jag heller inga oceaner av fritid eftersom jobbet till sjöss fyller den mesta av tiden. Därför kommer inläggen framöver bli lite kortare, men förhoppningsvis dyka upp mer frekvent. Men det förutsätter ju såklart att fartyget har internet. Härom natten var vi uppe vid packisen, så långt norrut det går att komma med båt. Och på dessa breddgrader lyser satelliterna emellanåt med sin frånvaro…

Häromdagen styrde vi som sagt norrut. Så långt det gick. Tills packisen tog vid. Jo, ni läser rätt. Fartyget la sin bredsida intill det som är allt det vita på toppen av världskartan. Det är så häftigt så jag nästan kissar på mig. Aldrig kunde jag drömma om att komma så långt norrut på vår glob. Tids nog finner jag ledig tid att kolla upp mer exakta positioner; vart jag befann mig när jag upplevde allt detta häftiga. Likaså hoppas jag få tid längre fram att mer detaljerat beskriva livet häruppe, såsom hur luften känns, hur en konstant midnattssol upplevs (solen går aldrig ner vid denna tid på året) och såklart få berätta om djurlivet.

Efter mötet med packisen vände vi tillbaka, nu i sydostlig riktning. Tills vi under nästkommande eftermiddag under en klarblå himmel – med isflak som flöt oändligt runt fartyget – valde att stanna. Det hade blivit dags för det obligatoriska doppet som är kutym att ta när man passerat den åttionde breddgraden. Först hoppar man i det iskalla vattnet (som för dagen låg på -0,8 grader). Och direkt efter man kommit upp på däck igen så får man sig en hutt gammeldansk. Nästan alla valde att bada. Och efteråt blev det en stund i bastun. Den är inte så stor, men elva personer lyckades vi trycka in oss utan att någon ofrivilligt blev tatuerad av aggregatet med texten ”Tylö” skrivet baklänges på låret (kanske att vi svenskar är de enda som förstår vad jag syftar på). Jag tvekade faktiskt inte nämnvärt när det blev min tur att hoppa i. Beviset finns på film, men det får ni se vid annat tillfälle. Och det kändes inte så kallt som jag trodde det skulle göra.

Hur det är att arbeta ombord på ett expeditionsfartyg hoppas jag få mer tid att berätta om. Om hur jag bor, hur min hytt ser ut, lite om mina arbetsuppgifter och annat jag gör om dagarna. Men även vad det är för slags fartyg jag befinner mig på och om vilken typ av människor som väljer att åka på denna slags resa. För det är onekligen ett annorlunda äventyr. Med guider ombord så sjösätts de mindre motorbåtarna, så kallade zodiaker, ideligen. Som i detta nu – då alla utom båtens besättning har gett sig iväg till en plats för att skåda fågellivet. Det är med bra kikare och stora objektiv man använder för att inte störa den känsliga naturen – framför allt värnar vi om att inte komma för nära djuren.

Går det så laddar jag upp några bilder till detta inlägg. För att senare, när uppkopplingen är bättre, kunna presentera mer av det material jag fått ihop. Fotografier och filmer. Tror även det är bra att jag hinner smälta allt det jag upplever just nu. Då hoppas jag få möjlighet att blomma ut i mina texter. Men så länge mina dagar är så intensiva som de är nu, så blir inläggen lite raskt skrivna. Säkert med något stavfel här och där. Men ändå förhoppningsvis läsvärt för er följare. Så häng med mig – så ska jag ge er en inblick i hur livet är på dessa breddgrader…

// Coddi.

Tjingeling!