Anfallet höll i sig närmare tolv timmar. Men som tur var hade jag medicin mot gallstenssmärtor kvar hemma; så jag kämpar mig igenom anfallet på egen hand och faller snart in i en orolig sömn. Några timmar senare vaknar jag och jag tror först att jag blivit överkörd av en buss. Jag mår inte alls bra, har ont och jag känner mig konstig, omtöcknad. Och stapplande går jag på toaletten och kissar. När jag tittar ner i toalettstolen så ser jag något som jag inte alls vill se; urinen är ilsket färgat av kroppsämnet bilirubin. Jag försöker slå akutnumret 1177 men kopplas av någon anledning bort. Men tar mig på något vis upp på cykeln och rullar med så få tramptag som möjligt bort till sjukhusbacken. Klockan är tre på natten. Sista biten leder jag cykeln och innanför dörrarna på akutmottagningen blir jag snabbt omhändertagen…

Att så här blott några dagar före avresa få ett gigantiskt gallstensanfall kändes förkrossande. Med tanke på att jag opererade bort gallblåsan i november ska det ju rent teoretiskt inte vara möjligt. Men proverna visade tydligt att jag haft stopp i gallgångarna med höga bilirubin- och levervärden som följd. Trots att den värsta smärtan lagt sig har jag ändå ont; en tryckande värk över ryggpartiet och jag känner mig helt orkeslös. Teorin är att en gallsten inte upptäcktes i samband med operationen och blivit kvar någonstans i gallgångarna och nu olyckligt flyttat på sig.

Förkrossad är jag, för jag inser att jag inte kommer kunna resa iväg som tänkt. Det görs ett ultraljud men ingen sten hittas. Jag får åka hem, vila. Orkar inget, har ont och tittar mig efter varje toalettbesök i spegeln för att se om det där solbrända ansiktet med de gula ögonvitorna ska sluta stirra på mig. Nästa morgon återvänder jag för en magnetröntgen. Därefter åter hem för mer vila. Håglöst vet jag inte om jag ska packa eller inte. Jag orkar just inget och jag har ont och urinen är ilsket orangefärgat. Jag gråter. Men under dagen ser jag att det gula ämnet börjar lämna kroppen.

Nästa morgon är jag tillbaka på sjukhuset, lämnar nya prover. Sen hem. Jag är trött. Men har en läkartid med kirurgen samma eftermiddagen. Detta är dagen före avresan, med endast femton timmar kvar till tåget ska gå så känner jag mig stressad och väl på plats på kirurgmottagningen väntar jag på att läkaren ska säga att jag inte kommer få åka. Men proverna visar att det börjat vända tillbaka, fortfarande stegrade värden men sjunkande. Och någon sten, nej den verkar ha tagit den naturliga vägen ut via tarmsystemet. Så han ger mig grönt ljus att få åka. Jag åker hem men det går trögt att packa, jag saknar helt energi och värken över ryggen på höger sida gör det svårt. Jag minns efter det gigantiska anfallet jag fick när jag var i London, att återhämtningen den gången tog längre tid än vid de mer okomplicerade gallstensanfallen. Detta anfall liknar mycket det jag hade då.

Jag är glad över nyheten att jag får åka, men är samtidigt trött och oroas över mina krafter. Jag kontaktar rederiet och berättar kort vad som hänt. Att läkaren säger att jag inte kan få något gallstopp för det finns inga stenar kvar och om jag skulle få känningar, så har jag medicin med mig som jag kan ta. Jag berättar att jag ännu är lite medtagen och trött så här mitt i läkningsprocessen som jag är. Och frågar därför om jag kan få ta det lite lugnare de första dagarna efter jag mönstrat på. Chefen svarar; nemas problemas.

Lite med andan i halsen lyckas jag ta mig ombord på tåget mot Oslo. Mina vänner som skjutsat mig hjälper till med väskorna. Jag orkar inte riktigt vara munter, fast jag ska iväg på kanske mitt livs mest spännande resa. Men tåget rullar norrut. Med medicin mot värken och nu vila så låter jag resan upp mot Svalbard bli en del av mitt återtåg till fullgod hälsa.

Fortsättning följer…

// Coddi.

Stegrat bilirubinvärde och vi misstänker att en gallsten gömt sig kvar i gallgångarna…

Jag har på grund av hälsan inte orkat höra av mig till omvärlden. Så har jag inte hört av mig och har jag inte svarat när ni ringt och skrivit, så vet ni varför.

Tjingeling!