Anfallet höll i sig närmare tolv timmar. Men som tur var hade jag medicin mot gallstenssmärtor kvar hemma; så jag kämpar mig igenom anfallet på egen hand och faller snart in i en orolig sömn. Några timmar senare vaknar jag och jag tror först att jag blivit överkörd av en buss. Jag mår inte alls bra, har ont och jag känner mig konstig, omtöcknad. Och stapplande går jag på toaletten och kissar. När jag tittar ner i toalettstolen så ser jag något som jag inte alls vill se; urinen är ilsket färgat av kroppsämnet bilirubin. Jag försöker slå akutnumret 1177 men kopplas av någon anledning bort. Men tar mig på något vis upp på cykeln och rullar med så få tramptag som möjligt bort till sjukhusbacken. Klockan är tre på natten. Sista biten leder jag cykeln och innanför dörrarna på akutmottagningen blir jag snabbt omhändertagen…

Läs mer »

Jag räknar ner dagarna och införskaffar de få ting som ännu saknas. Stolt klappar jag mig själv på axeln; nu kan jag snart bärga den skörd av ansträngningar jag bevattnat med sorgens tårar. Den tid som återstår innan jag ger mig av lämpar sig fint till att stanna upp och reflektera. Över året som passerat och vad jag lyckats uppnå. Där jag trots förtvivlans snyftningar vågat vara orädd och nyfiken nog att söka mig en ny djärv väg framåt…

Läs mer »

Som en knallgul sol dyker Karin upp vid min dörr och ber flämtande om att få låna min toalett. Föga förvånande eftersom jag vet att bilfärden från Stenungssund tar exakt så lång tid som det krävs för att fylla en urinblåsa. När Karin försvunnit in i mitt kaklade nödrum får jag syn på de överdimensionerade solglasögonen som sticker upp ur hennes sommarväska, ungefär i samma stil som mina egna – och med ens känner jag på mig att vår dag tillsammans kommer fyllas av kvicktänkta skämt och fyndigheter…

Läs mer »