Jag befinner mig i Ria Formosa, i deltasystemet som utmärker landskapet där Konstruktörens segelbåt Nómada ligger för ankare innanför ön Culatra. Att ta sig hit direkt efter jag landat på flygplatsen hade blivit något av en utmaning, inte bara för att klockan var mycket och jag var trött – utan för att sista biten kräver en spännande färd med jollen. Man måste nämligen ta sig över en stor sandbank vilket görs via den vagt markerade farleden. I mörkret blir det en extra utmaning eftersom de torftiga grenarna som sticker upp ur vattnet är svåra att se. Kör man fel går man på grund. Om det inte råder lågvatten vill säga, då är farleden inte farbar över huvud taget. Därför valde vi att boka ett rum inne i Faro första natten, jag och Konstruktören som mött upp mig på flygplatsen…

Som alltid när vi återser varandra blir vi uppspelta, ibland på gränsen till barnsliga. Och när vi klev in i rummet vi hyrt började vi skratta för där fanns fyra bäddar. Vi hade kunnat bjuda in hela kvarteret. Plötsligt slogs vi av en omogen tanke; vi fick lust att använda samtliga sängar och byta vartefter det behagade oss. Lite som busiga barn på ett kollo. Men vid närmare eftertanke ångrade vi oss, vi tänkte på den stackars städerskan som skulle röja upp efteråt. Istället la vi oss för att sova, för att vara pigga till nästkommande dag. Vi ville hinna upptäcka lite av Faro innan vi tog tåget österut mot Olhão och vidare med jollen ut till väntande Nómada.

Efter en fika på stan tog vi så tåget till Olhão. Det var där, på kajen i Olhão, jag för första gången träffade ensamseglande Susan. Vill minnas att det var i februari månad 2018 och hon var där med sin vän Cat som seglat med en bit. (Cat som är fotograf och som fotade mig i London tidigare i höstas). Nu med Konstruktören vid min sida kändes det speciellt att komma tillbaka. Minnena rann över mig, såväl de svåra som de roliga. Natten då vi med Susan intill blev rammade och bordade av migranter utanför Spaniens kust. Men även den gången vi höll en kurs i splitsning ombord på Wilma. Susan var där, liksom våra vänner på S/Y Goodvibes. Och även Cat som kommit tillbaka för att segla med Susan en bit. Jag tror det var på Susans födelsedag.

När jag och Konstruktören baxat ner resväskorna i jollen satte vi kurs ut mot Nómada. Färden över sandbanken gick smidigt i högvattnet som rådde. Och när vi närmade oss Nómada började jag ropa till henne (vi seglare gör ofta så, vi pratar med våra båtar). Och trots att hon inte är min segelbåt, utan Konstruktörens kunde jag tydligt höra henne svara mig med ett varmt ”välkommen hem”. Om det nu inte var en harkling från Konstruktören jag hört. Men jag tror inte det. För ombord på Nómada känner jag mig verkligen hemma.

”Yesterday my life was filled with rain

You smiled at me and really eased the pain

The dark days are gone

And the bright days are here”

(Textrad från låten ”Sunny” med Boney M)

//Coddi.