Det tog lite tid att hitta musen. Den som min barndomskompis Fia oanat placerat i mitt badrum i samband med ett besök. Fia hade kört bil från Borås och innan vi gick ut på stan, hade hon frågat om hon fick låna badrummet. Såklart; för även om jag fram till operation försöker hålla distans till andra för att inte smittas av något virus, så har nöden ingen lag. Ett tryggt säkerhetsavstånd gick säkert att hålla även inomhus, tänkte jag. Snart försvann vi båda ut genom dörren för att prata ikapp all den tid som förflutit sedan vi senast sågs. Fia har jag känt i 50 år. Hon gick i samma klass som mig och Tjoppe. Och det var faktiskt genom Fias familj som min dörr till seglingen öppnades; om somrarna följde jag med dem i deras MAXI 77:a. Ut mot havsbandet för att till kvällen lägga till vid någon liten kobbe…

Kopplingen till havet fanns där redan. Så var det för oss som växte upp på en ö i skärgården. Men nytt för mig var det här med att kunna ta sig fram på vattnet med hjälp av segel. Så värst engagerade var vi nog inte i själva seglingen; som sjuåringar ägnade vi oss mest åt våra egna lekar. Men vi älskade det. Och senare, i tonåren, följde jag med en annan kompis till västkusten, där jag om somrarna seglade jolle. Så såg mitt inträde till seglingen ut.

Men hur var det då med musen…? Jo, när jag vinkat hejdå till Fia och kommit hem, fann jag den lille krabaten på golvet i badrummet. Jag hade just dragit ner mina jeans och satt mig på tronen av porslin, när han lite blygt tittade upp på mig. Lite halvt gömd intill min tygkorg där jag förvarar toalettpapper. Så nu har jag fått en liten vän som gör mig sällskap varje gång jag uträttar mina ärenden. Där får han bo. Min mus. Och jag kallar honom för Musse.

TACK FIA FÖR BESÖKET, FÖR MUSEN OCH FÖR EN OTROLIGT FIN STUND IHOP.

//Coddi.

(in Swedish the word ”mus/mouse” has a double meaning, it is also a slang term for female genitalia)