När man mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och glömma världen – då mår man inte så bra. När känslan är att det inte gör någon större skillnad om man lever eller inte, är det riktigt allvarligt. Ensam i lägenheten i Halmstad går jag under och förra veckan såg jag till slut ingen annan lösning, än att slå larm…

Larmet gick till min äldsta dotter. Vi har en överenskommelse jag och dottern, om att jag flaggar till henne om jag börjar må alltför dåligt. Generellt är jag en glad person som genom livet traskat utan några större problem med mental ohälsa. Detta jag upplever nu, är något helt nytt. Inte ens under månaderna i samband med att Tjoppe blev sjuk och dog, mådde jag som jag gör nu. Då var jag så otroligt ledsen och utom mig av sorg, såklart. Nu, däremot, handlar det om en mer existentiell ohälsa och den har kommit i takt med mina gallstensanfall. Mina ansträngningar att komma framåt, har ideligen bromsats av mina fysiska besvär. Som läget är nu, räcker inga ryggdunk med ett käckt ”ryck upp dig”. Jag mår så pass dåligt att det inte är självklart att skriva detta inlägg. Men vill samtidigt. För frågorna hopar sig och förblir jag tyst, börjar nog många undra vad som hänt.

Så vad hände? Jo, mitt år 2023 blev omvälvande. Jag förlorade min livskamrat, mitt hem, min vardag och min mening. Och nu när jag ser månaderna passera utan att ha funnit mitt nya sammanhang, börjar tron på livet att falna. Jag har aldrig levt ensam. Har aldrig gillat att vara själv. För mig handlar livet just nu bara om att slå ihjäl tid. I väntan på något som finns där borta i framtiden. Vad det nu är. Hemska tanke, kan knappt tro det är mina egna ord.

Samtidigt vet jag vari bekymret ligger; jag behöver få ingå i ett sammanhang där mitt syfte är givet, där jag känner mig behövd och där jag är efterfrågad. Det handlar alltså inte så mycket om sorgen längre (även om den såklart finns där). Utan mer – som om jag vore en båt – inte längre har någon hemmahamn. Där jag inte kan sätta ut någon kurs eftersom kompassen är trasig. Just nu känner jag mig rätt ensam därute på havet, eftersom de flesta återvänt till sina egna hemmahamnar. Få kommer ut och frågar hur det går för mig. Såklart, för alla har ju sina egna liv. Medan jag är kvar på havet och driver. Lite planlöst. Ensamt. Inte konstigt då att jag mest känner för att lägga mig på rygg på däck och skita i allt. I grunden vet jag att det är en egen hamn jag behöver. Min egen trygghet. Min meningsfullhet. Vet bara inte hur jag ska ta mig dit.

När jag slog larm till min kloka dotter, blev första prioritet att se till att jag får stöd fram till operation. Akut löste vi det med att jag åkte hem till dottern som bor på ostkusten. Och sedan snart en vecka tillbaka är jag inkvarterad i äldsta barnbarnets rum. Här har jag sedan dess spenderat mina dagar, jag har stekt pannkakor och skalat potatis, umgåtts med de vuxna och hängt med barnbarnen. Det har blivit promenader, bastubad och fika. Det har känts enormt bra att ha dem omkring mig och livsnödvändigt.

I morgon reser jag tillbaka till Halmstad, för provtagning på tisdag inför operationen den 15e November. Det är först därefter den riktigt stora utmaningen kommer; hur jag ska hitta min väg framåt och råda bot på ensamheten sett utifrån ett längre perspektiv. För lösningen ligger INTE i att fortsätta fördriva mina dagar ensam och sysslolös i lägenheten i Halmstad. Särskilt inte i denna mörka tid på året; det vore att ta ett snabbspår in i en djup depression. Dottern och jag har pratat många timmar nu. Och jag har fått stöd i en plan, som innebär att jag plockar fram det enda egentliga spelkortet jag har på handen. Men först ska jag se till att få operationen gjord. Innan dess kan jag inte företa mig något. När jag kommer till Halmstad får jag försöka klara av ensamheten på nytt. Men nu börjar i vart fall operationsdagen äntligen närma sig.

//Coddi.