Jag blandar högt med lågt. På samma gång som där finns roligheter som ett beachparty, finns där annat som oroar. Just nu ligger vi i marinan här i Portimao. Det kommer blåsa upp till storm med vindbyar på över 50 knop (mer än 25 m/s) och värst blir det på torsdag. Vi hade tur som fick en båtplats, först kunde killen på marinakontoret inte erbjuda oss någon plats. Men när han såg min smått skärrade blick, lovade han försöka lösa det. Men han kunde inte lova något. Detta var i lördags och några timmar senare damp det ner ett mejl från marinan, som sa att de hade plats för oss från måndag. Till saken hör, att på torsdag när det blåser som mest, då ska jag flyga hem. Jag har fått tid till operation…

Det var med en lång utandning jag tog till mig den glädjande nyheten. För utan en plats, hade vi fått segla bort till gränsfloden mellan Portugal och Spanien för att söka skydd. Vilket skulle krångla till det med än längre avstånd till flygplatsen i Faro. Nu med Nomada i trygga hamn, kommer Konstruktören kunna följa mig till flygplatsen så jag får hjälp med väskorna. Så värst upplagd är jag inte över att flyga i storm. Generellt är jag inte flygrädd men detta år har varit något tilltufsat och jag gillar inte stressen den orsakar (argumentet att det värsta inte kan hända, tror jag inte på – efter som det värsta som kunde hända faktiskt hände vad det gällde Tjoppe).

Och den där stressen har ställt till det på flera sätt. Något som är riktigt tråkigt är att jag sedan ett par månader tillbaka tappar otroligt mycket hår. Inte något hårstrå här och där, utan stora tovor följer med när jag drar handen genom håret. Häromdagen visade jag Konstruktören hur mycket hår det är jag förlorar (vilket han redan noterat eftersom jag beter mig som en hårfällande hund ombord). Jag befarar på allvar att jag kommer tappa det mesta av håret – men hoppas såklart att nytt växer ut fort, helst före jag blir kal. Strax efter det vi hade lagt till i marinan gick jag iväg för att få mig en efterlängtad sötvattendusch. Men när jag schamponerade håret så kände jag hur tunt det var, jag grät. För mig är mitt hår mycket kopplat till min kvinnlighet, min identitet – och hade det inte varit för min tidigare stora kalufs, hade jag nog sannolikt varit flintskallig nu. Jag tror det är en reaktion på all stress som varat under detta år…

Nåväl. Operationen blir den 27 oktober. Jag upplever det svårt att planera. Inte själva operationen, utan för tiden efteråt; när jag blir utskriven. Eftersom jag nu bor ensam och inte lika enkelt har någon som kan hjälpa mig samt hålla koll på mig första dagarna efter hemkomst. Jag har två av mina barn i staden. Men då jag inte vet om det blir en titthålsoperation eller öppen buk, eller om några komplikationer kommer tillstöta – är det svårt att planera alltför mycket i förväg. Min främsta oro ligger i att det ska gå som vid senaste operationen då jag två dagar efteråt, när allt borde varit utom fara, helt oförklarligt började blöda invärtes. Blödningen syntes inte utanpå, den märktes initialt inte och den gjorde inte heller ont. Det som fick läkarna att misstänka att något inte stod rätt till, var att jag fick blodtrycksfall när jag skulle gå på toaletten. Därför vill jag sörja för att ha någon vid min sida första tiden efter operationen, tills jag känner att faran är över. Min underbara vän Caroline erbjöd sig att komma, utan att jag ens frågat. Hon bor inte i Halmstad som man lätt skulle kunna tro, utan i Toronto i Kanada. Vilken vän jag har som erbjuder sig att resa över halva jordklotet för min skull. Men bäst och tryggast känns det att lösa det med min familj som finns nära, eller höra med mina goda vänner Y&C om de kan komma förbi och kolla till mig vid tillfälle om mina barn måste arbeta. Därtill har jag en enormt omtänksam granne. Oavsett lösning, går det inte att planera fullt ut förrän jag vet när jag blir utskriven…

Det löser sig säkert, precis som med de förlorade solglasögonen. Mina brillor som jag tappade i sanden under strandpartyt förra veckan. Jag hade köpt dem i Monastir i Tunisien strax före vi seglade därifrån, våren 2022. Härom natten när jag låg där under stjärnorna och hörde havet slå in mot land, fick jag plötsligt en idé. Kanske att jag kunde lösa mitt dilemma med hjälp av vänner. Redan dagen efter började jag dra i mina kontakter.

Först hörde jag av mig till Jeweher som arbetade hos optikern Optima Vision vid tillfället. Var hon befann sig nu eller om hon ens arbetade kvar, hade jag ingen aning om. Men när jag når henne visar det sig att hon flyttat till Qatar. Hon lovar ändå kolla upp med sin förre arbetsgivare om de fortfarande hade noteringen om mitt synfel kvar i deras dator. Däremot var hon mer tveksam på om mina bågar skulle gå att finna, eftersom kollektionen med jämna mellanrum byts ut. Någon timme därefter bekräftade hon att Optima Vision kan tillverka ett nytt par solglasögon åt mig, inte samma bågar men ett par väldigt snarlika. Så jag beställer. Nästa utmaning låg i att hitta någon som på plats skulle kunna betala och hämta solglasögonen, när de väl blivit klara. Så jag kontaktar Leila, min vän från Uddevalla. Hon reser ofta ner till Monastir för att hälsa på sin släkt där (hennes kusin är min tandläkare i Monastir).

Och det visar sig att Leila just nu befinner sig i Monastir, bara ett stenkast från butiken där mina solglasögon ska hämtas ut. Så om allt nu går som jag hoppas, så kommer Leila kunna hämta ut mina nytillverkade solglasögon samma dag som jag opereras. Och när jag åter är på benen så kan jag resa till Uddevalla och hämta dem. Visst är det fantastiskt och detta om något visar hur mina år som seglare gett mig vänner över hela världen. Så här på förhand vill jag rikta ett stort tack till Jeweher och Leila, som gjort detta möjligt. Vilken solskenshistoria mitt i allt. Och ett stort tack till Optima Vision, optikern i Monastir.

Än är här lugnt i marinan, men under dagen kommer det börja blåsa rejält och Nomada är därför ordentligt surrad. På torsdag när det blåser som värst tar jag mina väskor till flygplatsen i Faro. Och går allt vägen landar jag i ett blåsigt Köpenhamn sent på kvällen. Vi får se vart jag befinner mig nästa gång vi hörs…

Tjingeling från mig, Coddi.

Väderkarta över sydvästra Europa, ett blåsoväder drar in med vindbyar på över 50 knop (mer än 25 m/s). In mot land kommer fyra meter höga vågor slå in (om det blir som väderleksrapporten säger… )

Tror aldrig vi sett en väderkarta där landsgränserna inte syns för allt oväder. Men Nomada befinner sig på Algarvekusten, i Portimao vid den gröna pricken – och vi har sökt skydd inne i marinan…

Mina solglasögon som jag tappade häromdagen och som kommer ersättas med dessa;

Optima Vision i Monastir ordnar nya solglasögon till mig…

Kolla in kontaktvägarna… Jag i Portugal har via min vän Jeweher i Qatar beställt solglasögon i Tunisien som därefter kommer hämtas och levereras av min vän Leila, till Uddevalla i Sverige.

Mitt stora vilda hår som det såg ut om jag inte tuktade håret med en tjock fläta… Nu sörjer jag att mitt hår blivit tunt… Men som det heter, allt klär en skönhet. Jag kan säkert slå mig fram i världen utan hår.

//.