I mitt sökande efter solsken befinner jag mig ännu på segelbåten Nómada. Jag har nu seglat etthundrafemtio sjömil. Förvisso inte mycket, men tillräckligt för att få tillbaka sjöbenen. Förutom solglitter på havet med besök av delfiner, mastens pendlande under stjärnklar himmel och segling in i mångata, har jag haft tid att fundera över framtiden. På havet tänker man bättre. Vi ligger nu ankrade i Portimao. Senast jag var här var för exakt ett år sedan. Såklart väcker det tankar och minnen…

Mitt tänkande har inte landat i några beslut. Min oro inför operationen gör det svårt. Därtill ligger målet att inte fatta några avgörande beslut förrän ett år har passerat. Men såklart funderar jag…

I vilken mån ska seglingen få ta plats i mitt framtida liv? Ena stunden letar jag egen båt att solosegla, tanken kittlar. Till att mönstra på Nómada och följa henne och Konstruktören dit de väljer att styra kosan. Samtidigt vill jag ha min bas hemma i Halmstad och skulle de segla riktigt långt bort, blir kanske tillfällena alltför glesa. Jag tänker att jag kanske i någon mån kan segla med i perioder. En annan sak som rör mitt hjärta, är att jag inte riktigt vet vem jag är utan Konstruktören. Hur klarar jag mig själv när jag stänger dörren om mina tjugosex kvadrat? För det är mitt förlorade sammanhang som känns svårt. Hittills är det bara i Konstruktörens närvaro jag riktigt lyckats slappna av; som jag kan sova, äta, andas. I hans närvaro finner jag ro. Därtill är han en enormt skön människa att hänga med. Hur det blir när jag mönstrar av vet jag inte. Att det blivit såhär tror jag beror på att vi sedan många år varit varandras bästa vänner, tidigare i konstellationen av att vara tre. Nu som en dynamisk duo. Genom åren har vi skrattat och gråtit ihop. Att vi därför söker oss till varandra är kanske inte så konstigt, tillsammans bearbetar vi sannolikt traumat bäst.

Nödvändigtvis behöver vi inte vara i varandras absoluta närvaro när vi är ombord. Ibland hittar jag Konstruktören inne i motorrummet, eller i verkstan. Och mig hittar han någon annanstans i båten, ofta vid spisen (jo, jag har börjat laga mat igen). När helst behovet finns, kan vi sätta oss ner och prata. Och varje dag försöker vi göra något roligt ihop. Som en dag då vi tog jollen in till stranden med fika i lasten, för att sola och utforska grottor. En stjärnklar kväll riggade Konstruktören upp så vi kunde se film uppe i pilothuset. Med en massa kuddar att sjunka ner i och med snacks. Det kändes lite magiskt och filmen vi såg förstärkte stämningen.

Andra tankar… Wilma har nu nått sin nya hemmahamn i Themsen i London. I och med försäljningen har jag äntligen kunnat släcka kostnaderna för henne. Det har varit nödvändigt, för likt många andra som förlorar sin partner står man plötsligt ensam med kostnaderna man tidigare var två att dela på. För mig har dessutom nya utgifter tillkommit eftersom jag behövt ha någonstans att bo. Därför känns det som en stor tyngd trillat av mina axlar nu när förrådet i Lysekil och Wilma inte längre gräver gropar i plånboken. Nu äntligen kan jag börja bygga på en ny ekonomi, min ekonomi. På sikt behöver jag se mig om efter inkomst. Men som sagt, jag ska låta året passera. Vad jag ska jobba med har jag ingen aning om, även det är något att fundera över. Har du uppslag får du gärna höra av dig…

Här i Portimao blir vi ett tag. Tills det blir dags att flyga hem för operation.

Bilder från seglatsen Cascais (Lissabon) – Portimao. Håll tillgodo…

Jag tror jag vet vad jag älskar med detta livet, det kräver ett eget inlägg för att förklara…

Konstruktören är inte bara Nomadas trygghet, utan även min…

Ombord på Nomada kan jag gå osminkad med tovigt hår, varken Konstruktören eller delfinerna bryr sig…

Fiskelycka, en Bonito som räckte till två rejäla måltider…

Ute på havet finner jag tid att tänka…

// Coddi.