Det var inte alls bra att jag blev sjuk. Återigen brottas jag med känslor av ensamhet. Och detta lagom till dagen som markerar att det gått sex månader sedan jag blev lämnad. Att bryta tomhetskänslan är svårt. För det handlar om djupare saker än att hitta göromål att slå ihjäl tiden med. Det handlar om mitt förlorade sammanhang. Och likt ett vilset barn famlar jag efter min tillhörighet…
Läs mer »
Så blev operationen inställd…jag hann aldrig bli frisk. Att vara sjuk hjälper lite mot att orka reagera på besvikelsen. Det är som det är, det är inget jag kan göra åt. Den höga febern har nu släppt sitt grepp om min kropp och bara det känns otroligt skönt. För under ett par dygn mådde jag så dåligt att jag låg i feberdvala, med surrealistiska drömmar. Först nu inser jag hur nedsatt min uppmärksamhet måste varit; för när febern väl släppt upptäckte jag hur en ansenlig mängd yoghurt av någon outgrundlig anledning fastnat i håret. Jag måste somnat med en skål grekisk yoghurt i sängen…
Läs mer »
Så hände det som inte fick hända, jag blev sjuk lagom till operationsveckan. Plötsligt fick jag hög feber, 39 grader med huvudvärk och ont i varenda cell i kroppen. Jag misstänker att det är influensa och jag tror jag blev smittad på flyget. Många passagerare runtomkring satt och snorade, hostade och snörvlade…
Läs mer »
Jag blandar högt med lågt. På samma gång som där finns roligheter som ett beachparty, finns där annat som oroar. Just nu ligger vi i marinan här i Portimao. Det kommer blåsa upp till storm med vindbyar på över 50 knop (mer än 25 m/s) och värst blir det på torsdag. Vi hade tur som fick en båtplats, först kunde killen på marinakontoret inte erbjuda oss någon plats. Men när han såg min smått skärrade blick, lovade han försöka lösa det. Men han kunde inte lova något. Detta var i lördags och några timmar senare damp det ner ett mejl från marinan, som sa att de hade plats för oss från måndag. Till saken hör, att på torsdag när det blåser som mest, då ska jag flyga hem. Jag har fått tid till operation…
Läs mer »
I mörkret har jag svårt att se Konstruktörens ansikte, men jag hör honom. ”Tvi, tvi, tvi…var det här din idé???”. Sanden han försöker spotta ut säger något om hur galet påhittet var att sova under bar himmel. Jag visste mycket väl att Konstruktören var lika skyldig som jag, fast han nu lekfullt försökte lägga ansvaret på mig. Klockan är halv fem på morgonen och förutom Konstruktören ser jag mina andra vänner sova hårt omvirade i sina filtar på stranden. Det behövs eftersom kylan tränger sig på. Trots att underlaget är knöligt, känns natten magisk. Emellanåt har jag vaknat till och då lyssnat till havets vågor som rullat in mot strand – och låtit min blick vila mot himlavalvets alla stjärnor. Till skillnad mot Konstruktören vaknade jag aldrig med sand i munnen. Det hela hade börjat med en fest på stranden som varat till sent inpå natten. En barbecue som blivit fantastiskt lyckad och som vi alla sent skulle glömma. Fast allt hade inte gått i lyckans tecken…
Läs mer »
I mitt sökande efter solsken befinner jag mig ännu på segelbåten Nómada. Jag har nu seglat etthundrafemtio sjömil. Förvisso inte mycket, men tillräckligt för att få tillbaka sjöbenen. Förutom solglitter på havet med besök av delfiner, mastens pendlande under stjärnklar himmel och segling in i mångata, har jag haft tid att fundera över framtiden. På havet tänker man bättre. Vi ligger nu ankrade i Portimao. Senast jag var här var för exakt ett år sedan. Såklart väcker det tankar och minnen…
Läs mer »
Så släppte jag taget om land. För första gången sedan allt det tråkiga hände; min förlust av Tjoppe. Jag trodde aldrig jag skulle segla igen. Men här står jag igen, på en segelbåt med solen i mitt hår. Med drömmar som hänger i luften och måsar som på himlen far förbi mina bruna ögon. Visst var det orättvist. Det gjorde ont att förlora något så värdefullt…
Läs mer »
projektsunshine.se 