Trots att jag befinner mig i den smäktande huvudstaden Lissabon har inte alla dagar varit så glamorösa som man kunnat tro, av den enkla anledningen att vi under en veckas tid meckat med styrningen ombord på Nómada. Det hela började med att vi skulle undersöka varifrån det klonkande ljudet kom ifrån; styrningen hade under en tid krånglat (den hotade att fallera) och vi bar förhoppning om att det skulle räcka med att lufta det hydrauliska systemet. Men problemet skulle visa sig vara mer komplicerat än så. Och vi som ville ge oss ut på ankaret, stod snart helt utan fungerande manövrering…

Vi har därför inte alls kunnat göra alla de ting vi planerade göra, än mindre kunnat segla iväg någonstans. Att hitta orsaken till att styrningen fallerat, visade sig inte vara helt enkelt. På Nómada är systemet hyggligt komplext med två styrplatser och autopilot, därtill går inte rören att komma åt. Bitvis började vi koppla bort komponenterna för att ringa in problemet. Till slut bestod systemet endast av en rattpump och cylinder. Fortfarande fungerade det inte och Konstruktören svor; bortsett från det gäckande felet är hydrauloljans minst sagt kladdiga beskaffenhet inte rolig att jobba med.

Cylindern kunde vi snart utesluta. Då fanns inget annat att göra än att demontera rattpumpen. Det allmänna rådet brukar vara när det kommer till rattpumpar, är att köpa en ny eller lämna in den befintliga för service, inte ge sig på jobbet själv. Men det rådet var Konstruktören inte intresserad av (han är ju ingenjör gudbevars). Snart var rattpumpen isärplockad och rengjord och åter ihopsatt. Och det leendet som spred sig över Konstruktörens läppar i samma stund båten åter gick att styra, var en följd att se.

”Hur svårt kan det vara?”

Rattpumpens delar har fått kärlek och är klar för att sättas ihop…

Vi väntar nu in ett bra tillfälle att lämna marinan och ge oss ut till ankarviken i Cascais. Vi har lite att städa upp efter kaoset, det blir lätt rörigt när saker ur verkstan ska fram. Vi ska hinna bunkra mat och se lite av Lissabon. Förutom detta har vi hunnit få besök av kompisen John, betongbåtsseglare även han. Han hade med sig frukt från sin gård. Och häromkvällen träffade vi Katja och Rui. Katja som jag lärde känna på Naxos i Grekland ett gäng år sedan när vi låg där med Wilma en vinter. Jag har inte helt varit förskonad från gallstensanfall, men det har fungerat ändå. Ingen tid för operation än.

Det var veckans rapport…

//Coddi!