Kirurgen pillar vid min navel och frågar ”vet du varför de gjorde så?”. Mitt lilla operations ärr ser speciellt ut; mer som något som man finner bland korsordssidorna i tidningen Allers. Fint läkt och blekt förvisso. För det otränade ögat knappt synbart, mer uppenbart för en kirurg. I minnet letar jag efter svaret och försöker erinras gångerna jag blivit opererad. ”När jag tänker efter så har de nog varit in med kamera via titthål mer än en gång”. Jag känner mig lite dum när jag svarar, för att jag inte är säker. Ens ärr borde man ha koll på…

Kirurgen flyttar därefter fokus till mitt andra ärr, det jag skämtsamt brukar kalla för den ”stora entrén”. För att det har kommit att bli något av en huvudingång till mitt köttsliga inre. Vid varje ny operation har man valt att lägga snittet i det gamla ärret, återanvända det. Öppnar man upp finns det plats nog för en cowboyhatt skulle jag bedöma. Ärret löper från ena höftbenskammen och nästan hela vägen bort till nästa; likt en stor leende mun på min ganska platta mage. Perfekt dolt bakom troskanten, vilket inte är en slump; jag var tjugo år och en förståndig kirurg på Karolinska Sjukhuset ritade med tuschpenna upp olika alternativ på min mage inför den stora operationen. Jag hade redan ett ärr och han ville bygga ihop dem på något vis. ”Vi ska göra det här snyggt, för ärret får du leva med resten av livet”. Det är jag tacksam för idag. Även tacksam för att de efterföljande kirurgerna valt att gå in samma väg, så jag sluppit få så många ärr.

Senast jag var här var med Tjoppe när han just fått det ödesdigra sjukdomsbeskedet….

En timme senare kliver jag ut från kirurgmottagningen. Samtalet har varit mycket gott, samtidigt känner jag mig lite omtumlad. För i diskussionen huruvida man ska operera eller inte, hade jag hoppats på att det skulle finnas något annat alternativ. Att jag skulle kunna slippa undan operation. För trots allt har jag haft en lugn period utan gallstensanfall de senaste femton år, åren med Tjoppe gjorde mig gott. Men kirurgen förklarade att smågrus till gallstenar (som jag har) är besvärligare än någon enstaka större sten. De små kan lättare finna sin väg ut i gallgångarna och har det väl börjat hända med inflammation som följd, brukar problemen fortsätta. Alternativet att inte göra något, skulle på sikt kunna äventyra min hälsa. Skulle jag därtill vilja segla bortom horisonten skulle det med otur kunna kosta mig livet.

Läkaren lät mig förstå att riskerna med att INTE operera vore alltför stora över tid, förutom det uppenbara att livskvaliteten sänks av att ha återkommande besvär och anfall. Vilket i mitt fall försvårar med tanke på min sjukdomshistorik. Vilka operationer jag genomgått, när och varför, har därför diskuterats. Samt min ökade blödningsrisk. ”Jag sätter dig på förtur” sa kirurgen. ”Men först måste jag rådgöra med erfarna kollegor, för i ditt fall har vi mycket vi måste ta hänsyn till”. Så tittar han mig i ögonen och säger ”men jag kan inte garantera att det blir en titthålsoperation, risken är stor att vi behöver öppna upp”. Jag lät meningen sjunka in. Jag vet vad det innebär, inte bara initialt i samband med operationen, utan även på sikt. Mer sammanväxningar. Med traumat i minnet jag bär, från den inre blödningen som höll på att kosta mig livet 2006, frågar jag honom; ”du skickar mig väl inte till bårhuset?”. Han lugnar mig. ”Väl förberedda ska detta gå bra och eventuella komplikationer kommer vi ta höjd för”.

Året var 1986 och jag hade just fött mitt andra barn när en neuroendokrin tumör hittades i min mage…

Så det blir en gallblåse-operation, trots att jag helst inte vill och trots att kirurgerna helst inte sätter ännu en kniv i mig. Men fördelarna överväger riskerna. När operationen blir av, vet jag inte – och även om jag har förtur, råder det en tids väntan nu. Hur jag bidar min väntetid har jag också diskuterat med kirurgen. För jag har lite svårt att se mig själv sitta i lägenheten och vänta medan höstmörkret faller utanför mitt köksfönster. Jag är tacksam för att läkaren inte viftade bort min rädsla och oro. ”Du har all anledning att känna som du gör, din oro är inte ogrundad”. Jag vet att kirurgerna kommer göra sitt allra bästa. För syvende och sist är det inte kirurgerna jag tvivlar på, de har räddat mitt liv mer än en gång. Det jag tvivlar på är min kropp. Det är den som tidigare svikit mig.

”And everything will be alright

Cover me in Sunshine”