Redan innan inflygningen till Lissabon hade vi blivit förvarnade om att det skulle bli en skumpig landning. Den kraftiga blåsten gick inte ta miste på. Men utan att oroas alltför mycket drog jag bara åt säkerhetsbältet lite extra. När landningsställen strax därefter skulle sättas ner på backen, fick kärran på något vis inte kontakt med marken förrän en alltför lång bit av landningsbanan hade avverkats. Därefter följde ett par sekunders närkontakt med moder jord vartefter piloterna valde att avbryta landningsförsöket. Med full pådrag bar det upp i luften igen…

Så snart vi nått en betryggande höjd gick ny information ut i högtalarna. Det skulle göras ytterligare ett försök att landa. Misslyckades det försöket fick det bli en annan flygplats, Faro nere på Algarvekusten. Jäklar tänkte jag eftersom Konstruktören väntade på mig i ankomsthallen. När vi på nytt gick ner för landning kände jag mig inte alls lika lugn längre. Flygplanet ruskade betänkligt i de turbulenta luftströmmarna och handflatorna blev blöta av svett. Innan jag visste ordet av hade jag greppat tag i min stolsgrannes hand, en trevlig man från Norge. Och som en äkta gentleman han var, lät han mig hålla hans hand tills dess att vi säkert landat på Aeroporto de Lisboa. Puh, vilken svettig entré det blev. Hur som helst stod jag snart ute i den stekheta solen med bästa kompisen och mitt bagage.

Efter en något omtumlande landning möts jag av bästa kompisen…

Konstruktören hade ända sedan resan bokats föreslagit att vi inte skulle åka till Wilma direkt. Trött efter en flygresa och med många känslor i omlopp var det nog klokt att vänta till nästkommande dag. En månad hade passerat sedan vi senast sågs och då var det i samband med begravningen. Det kunde nog göra oss båda gott med lite miljöombyte och varför inte då stanna i centrala Lissabon ett dygn, för att få göra lite roliga saker ihop. Så snart vi lämnat in resväskan på hotellet drog vi vidare ut på stan. Bara det att få gå på restaurang som kontrast till mitt kylskåps sparsmakade innehåll. Och i en butik fann jag en ny solhatt eftersom min gamla, solblekt och solkig, hade slängts under den panikartade utrensningen jag ägnat mig åt i mars. På flera sätt kändes det rätt att köpa sig en ny solhatt. Självklart för att det för dagen var 36 grader i skuggan och i solen närmast olidligt varmt. Men även för det att resan till Portugal på sätt och vis var en omstart. Från det gamla livet, till det nya. Och inget kan väl bli bättre då, än att symboliskt göra det med en hatt.

Välbehövligt stopp i Lissabon, här med ny hatt…

Inte alltför sent dagen därpå tog vi oss över floden Tejo, till Amora och varvet där Wilma står. Sista biten blev i bil och ju närmare vi kom varvet, desto jobbigare kändes det inombords. Bara en sådan sak som att jag spenderat mer tid i Amora de senaste sex åren, än jag gjort i Halmstad sammantaget. Varje kvarter kändes så otroligt välbekanta och genom bilrutan passerade vi stråken där Tjoppe och jag så många gånger cyklat förr…färgaffären, matbutiken, backen ner vid fotbollsplanen och vårt favorithak. Till slut, precis framför Wilma, klev jag ur bilen med tårar i ögonen. Medan Konstruktören väntade nere på backen klev jag ombord på Wilma. Lika hemvant som senast öppnade jag nedgångsluckan och klev in. Men jag kunde inte se så mycket för alla tårar som fyllde mina ögon. Men jag noterade att lite damm hade letat sig in, att bänkskivan bad om en omgång olja och att någon liten instängd fluga hade blivit lämnad till sitt öde och nu låg död på navigationsbordet. I övrigt var allt som vanligt. Så vanligt det nu kan bli när ens Kapten lämnat skutan för gott.

Här återser jag Wilma för första gången sedan allt hände…

Jag kunde inte till och sova på Wilma. För jag visste att om jag så gjorde, då skulle tårarna aldrig sluta rinna. Inkvartering fick helt enkelt bli i akterhytten ombord på Nomada, den båt jag känner till bäst efter Wilma och båten Vaare. Konstruktören lagade lite mat och när vi ätit satte vi på en film. Men jag somnade snart ifrån filmen och först när slutscenen tonat ner, vaknade jag till. Vi sitter efteråt och pratar när jag plötsligt känner jag hur allt knyter sig inombords. Obehärskat väller en häftig gråt ur mig och den är kraftfull. Och genom den hulkande gråten hör jag Konstruktörens lugna röst säga ”låt det komma bara, låt det komma…”.

//Miss Coddi (Styrman Pimpsten)

Nära men inte där, jag fixar inte att sova ensam bland minnena…

”Sad, sad sunshine
Waking only those who really know”

(textrad ur låten Sad, sad Sunshine av Al Kooper)