Månad: juli 2023

Oväntad vändning

projektsunshine9 kommentarer

I datorn hade jag en färdig text till nästa inlägg. Men så ångrade jag mig när det var dags att publicera. Dels för att den resa jag gör för att hitta solskenet ser ut att bli brokig. Jag tvekar, av flera anledningar. En handlar om min hälsa, för gallstenarna har tyvärr fortsatt ställa till det för mig. I veckan hade jag ett kraftigt anfall som varade i över tolv timmar. Jag kände att något var fel och det skickades ut en ambulans. Därefter fick jag söka akut igen ytterligare tolv timmar senare. Den sten som blockerat gallgången har nu släppt och inflammationsvärdena med den. Men två levervärden är fortsatt kraftigt förhöjda och jag ska därför tillbaka till sjukhuset här i Hammersmith på onsdag…

Läs mer »

Tårar på Gatwick

projektsunshine6 kommentarer

Jag befinner mig i London, i stadsdelen Hammersmith som vindlar sig längs med Themsen och som är känt för att inhysa ovanligt många svenskar. Här finns svensk skola, IKEA och Volvobilar som körs av blondiner i hästsvans. Men det är inte av den anledningen jag befinner mig här, utan för att det råkar vara här som min vän Marcus har en lägenhet. Han låter mig bo i hans lya då den för närvarande står tom. Perfekt för mig som ska ”coddiwompla” i ett försök att finna solskenet och min förlorade kompass i livet. Här trivs jag och det gör gott att få byta miljö, finna ro att skriva och såklart, återse vänner…

Läs mer »

Jakten på solsken

projektsunshine6 kommentarer

Resväskan är packad. Nu ger jag mig av mot en ny destination. En plats där jag varit förut. För att söka efter mitt solsken och finna vägen framåt. Jag kommer ägna tiden åt att skriva och umgås med vänner. Och leta efter en keramikmugg. Vad det sistnämnda handlar om återkommer jag till. Med resan hoppas jag kunna börja laga min trasiga livskompass, så jag kan sätta ny kurs. Lika mycket som det handlar om en fysisk resa, är det en inre. Som jag inte vet vart den för mig. Det både kittlar och skrämmer…

Läs mer »

Mellanlandningen

projektsunshine11 kommentarer

Mina 26 kvadrat

Ett skepp kom lastat. Tja, det var väl kanske inte riktigt sant, men i vart fall dök en bil med släp upp. Det var min stand-in-pappa ”Herr Segelmakare” som kom med mina saker från Lysekil. Nu kan jag äntligen börja fixa till mitt hem på tjugosex kvadrat. Och det är på tiden, månaderna har gått utan vettiga möjligheter att kunna förvara saker eller för den delen laga mat. Inte för att jag har någon lust att laga mat, den har jag tappat. Men om och när. I vart fall har jag alla husgeråd jag behöver nu, utom möjligtvis ett durkslag. Men såna finns ju att köpa…

Läs mer »

Att omfamna framtiden

projektsunshine16 kommentarer

Bakom mig lämnade jag Lissabon. Samma morgon hade jag låtit handflatorna glida över Wilmas köl av betong som i morgontimmen kändes sval och skön. Jag viskade till henne. ”Ta hand om dig och vakta din nästa”. Avskedet lät jag gå fort och snabbt svalde jag tårarna som pockade på. Istället stegade jag ut i soluppgången med min resväska. Bort från det dammiga varvet, mot en ny framtid. Detta fick bli skiljelinjen mellan det som varit och det som komma skulle. Nu skulle jag omfamna framtiden vad den än månne föra mig. Nu var jag inte längre mitt gamla alias Styrman Pimpsten som haft som livsstil att segla…

Läs mer »

Ett bitterljuvt farväl

projektsunshine6 kommentarer

Min tid här i Lissabon håller på att rinna ut. Några få dallrande andetag av dagar återstår. Vännerna här har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig efter allt som hänt. Avskedet kommer därför inte bli lätt. Några blir kvar men i övrigt verkar det som vi tids nog skingras, inte bara jag reser. Vi är fler som står i ett vägskäl till förändring. Amora kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, precis som vännerna. Men allra svårast kommer det bli att ta farväl av Wilma…

Läs mer »

Att ta emot en utsträckt hand

projektsunshine10 kommentarer

Utanför tågfönstret svepte det portugisiska landskapet fram. Öde marker varvat med korkekar passerade framför mina ögon på vägen inåt land. Målet för utflykten var att besöka min vän Anna och hennes man Roger. Ett första fysiskt möte där allt började med att vi följde varandras bloggar. De på äventyr i Europa med husbil. Vi med Wilma på havet. Flera gånger pratade vi om att sammanstråla, då de ofta följde kusterna med deras flyttbara hem på hjul. Men vi lyckades aldrig få till det. Nu skulle det äntligen bli av. Och det i ett läge då såväl deras liv som mitt förändrats. Husbilen såldes för ett par år sedan, idag bor Anna och hennes man i ett fint litet hus i Alentejo. Medan jag själv råkade ut för det fruktansvärda. Nu for omgivningarna förbi framför mina ögon medan tåghjulen betänkligt dunkade mot rälsen. Utan min Kapten. Snart utan båt. Men trots allt inte ensam. För med mig hade jag tagit min världsvana kompis Konstruktören. Han som alltsedan det tragiska trillade över mig, funnits där i vått och torrt…

Läs mer »

Inte utan min kompis

projektsunshine5 kommentarer

Såklart var Wilma täckt med en betänklig mängd damm efter att ha stått kärlekslös i tre månader. Nu kunde jag inte dra ut på det mer. Med vattenslang, skurborste och såpa började jag skrubba däcket, från fören och vidare akterut. Allt det rostfria putsade jag också, kanske inte frenetiskt blankt. Men tillräckligt som det anslår en kvinna som blivit övergiven…

Läs mer »

Att återse Wilma

projektsunshine6 kommentarer

Redan innan inflygningen till Lissabon hade vi blivit förvarnade om att det skulle bli en skumpig landning. Den kraftiga blåsten gick inte ta miste på. Men utan att oroas alltför mycket drog jag bara åt säkerhetsbältet lite extra. När landningsställen strax därefter skulle sättas ner på backen, fick kärran på något vis inte kontakt med marken förrän en alltför lång bit av landningsbanan hade avverkats. Därefter följde ett par sekunders närkontakt med moder jord vartefter piloterna valde att avbryta landningsförsöket. Med full pådrag bar det upp i luften igen…

Läs mer »