Som seglare har jag lärt mig att inte uppge något klockslag för när man beräknar vara framme. För det blir ändå aldrig som man tänkt sig på havet. Risken finns att man gör anhöriga oroliga. På samma vis har jag heller inte velat avslöja för mycket kring våra kommande planer. För det man säger kan bita sig fast. Då är det bättre att först i efterhand berätta om det man gjorde, än det man ämnade göra. Så slipper man försvara sin kursändring. Ibland händer det dock att jag gör undantag. Som nu senast då jag berättade att jag i veckan reser ner till Wilma. Ensam står hon som jag lämnade henne och det är något som tynger mitt hjärta…
Jag vet faktiskt inte hur det kommer kännas att återse Wilma. Jag har sett till att jag inte kommer vara ensam när jag kliver upp på stegen för att ta mig ombord. För senast jag såg henne var jag i chock. I all hast kasserade jag saker, gav bort eller lät annars så fina prylar gå med i försäljningen. Allt var ett enda stort kaos och jag mådde fruktansvärt dåligt. Det vi fick med oss var inte mycket. Metaforiskt kändes sista dagarna på Wilma som att se Tjoppe kasta sig ut från ett flygplan med mig efter. Vi faller och faller och när det blivit dags att bromsa upp, bevittnar jag hur Tjoppes fallskärm inte löser ut sig. Han är lugn. Medan jag själv blir skrämd från vettet, lamslagen. Så fortsätter vi falla tills jag tvingas lösa ut min fallskärm. Jag bromsas upp. Medan Tjoppe fortsätter falla. Han störtar mot marken och en säker död. Så kändes det, som scener tagna ur en ohygglig film. Jag minns såväl den overklighetskänsla jag bar – och jag kunde inte förstå att det hände mig. Men det gjorde det och minnet från dessa dagar har etsat sig fast. Därför känns det inte självklart att återse Wilma. Men jag vill ändå ner, för att ta hand om henne. Och säga farväl på nytt.
Inte bara Wilma har fått sig en törn, utan även seglingen och det liv som hör till. Jag har nog accepterat att döden kom emellan. Men resten… Att få min vardag och tillvaro slagen i spillror i samma ögonblick som läkaren lät utlåtandet falla över sina läppar, har varit minst lika svårt att acceptera. Det händer att vänner skickar uppmuntrande bilder till mig med motiv på vackra ankringar i solnedgång, fyllda segel mot ett glittrande hav, på leende ansikten och saltstänk. Min älskade familj från havet, mina seglarvänner. Men varje gång jag tittar på bilderna börjar det bränna bakom ögonlocken. Det gör ont och påminner mig om det jag förlorat. Tror helt enkelt för kort tid förflutit. Kärleken till havet känns idag svår. Vilket gör att jag för tillfället inte kan tänka mig mönstra på någon båt för att segla. Vare sig med vänner eller ensam. För i grunden är det nog inte havet jag är rädd för att möta. Jag är rädd för att på havet möta mig själv…
// Coddi (före detta Styrman)
Ge bort, kasta eller skicka vidare. Idag ligger min seglingsoverall nedpackad i källaren tills den dagen jag känner mig mogen…
Rädd för att möta mig själv på havet…
projektsunshine.se 
Är en av Annas vänner och blev nyfiken på din blogg. Har läst några inlägg men fastnade på det här inlägget…
Den där meningen ”rädd för att på havet möta mig själv” nådde ända in i hjärtat. Jag förlorade en dotter för några år sen så jag kan förstås relatera till känslan att förlora en älskad nära. Den meningen fick mig att tänka på min känsla i mötet. Den där frågan man så ofta får, ”hur många barn har du?” och jag inte riktigt vet vad jag ska svara. För i hjärtat är jag mamma till fler än jag har i den verklighet som är nu. Efter alla de här åren har jag fortfarande 3 födda barn i hjärtat men bara en jag kan ta i handen eller ge en kram. Så mitt riktiga jag är en trebarnsmamma, det är den jag är. Som tur är har min nuvarande man fört med sig 2 fina barn in i mitt liv så jag behöver inte alltid förklara de där 2 som inte finns kvar irl.
Var rädd om dig och jag hoppas att du så småningom möter ditt jag i en ny form som känns bra.
GillaGilla
Hej Chatrine. Vad fint att du skriver om din sorg du bär med dig. Jag kan inte föreställa mig en förlust av ett barn. Men vill väl tro att det finns mycket som förenar dig och mig i erfarenheten av att något så värdefullt gått oss förlorat. Ja, vad ska du svara andra som undrar kring dina barn. Försöker fundera hur jag själv skulle ha gjort. Men jag tror situationen skulle fått råda. Kanske inte alltid nämna för att undvika följdfrågor. För att inte sätta mottagaren i en jobbig sits om frågan var tänkt att vara högst alldaglig. Det beror lite på syftet med frågan. Om ämnet handlar om sorg och förlust, så ja. Men är det en allmän fråga om hur många barn jag har, skulle jag nog bara svara dem som finns kvar irl. Att det räcker med att jag själv vet. Men det är svårt att säga hur jag själv skulle ha gjort. Det är lätt att tro att man har svaren innan man hamnar i situationen själv för varje sorg är unik. Jag kan dock förstå dina funderingar och jag tänker att det kanske också kan vara så att man är lite rädd att glömma de barn som gått en förlorade. Att man är rädd att de ska glömmas bort. Jag hade nog kunnat känna så. Det gläder mig ändå att du blivit berikad med två bonusbarn. Så med andra ord finns det såväl biologiska barn, änglabarn och bonusbarn i ditt liv. Oavsett hur det förhåller sig kommer samtliga barnen att forma dig för all framtid. Även de du inte längre kan krama. Tack och var rädd om dig du med. //Helena
GillaGilla