Mot ytan…

Hur mycket jag än vill plocka fram Coddi i mig, stöter jag ideligen på motstånd. Sedan det förargliga gallstensanfallet förra helgen har min fysiska hälsa inte riktigt funnit sin väg tillbaka. Kvar dröjde sig en molande värk under revbensbågen och tillbaka i Halmstad valde jag därför att söka vård. En trevlig doktor tog emot mig och på hans skrivbord stod ett dubbelvikt vykort med motivet av en segelbåt på. Detta bådar gott, hann jag tänka i stunden jag slog mig ner på stolen…

Jag berättar för läkaren om gallstensanfallet jag haft. Om min sejour över den blå hinken och vilka symptom som dröjt sig kvar. Uppmärksammat lyssnar han och när mitt sjukdomsanförande är klart, intar han en skön pose för att fundera över det jag just sagt. Tryggt och snyggt bakåtlutat med händerna i nacken och fötterna något isär, rullar han stolen betänkligt över golvet, tills han plötsligt slår ut armarna i en färdiggest. Han berättar att han vill skicka en remiss till röntgen och han vill ta prover, en massa prover. Innan jag lämnar mitt besök blir jag undersökt. Sen kliver jag ut ur rummet med en förhoppning om att i framtiden slippa spela gallstens-kastanjett om nätterna. Vad jag då inte visste, var att mina bekymmer med hälsan inte helt skulle vara över…

Som passus i berättelsen vill jag backa bandet och berätta om de sista dagarna i Lysekil. Om när jag lämnade förrådet och jag med solen i ryggen skulle vrida om nyckeln i låset. Det hade varit en tuff vecka. Av det vi magasinerat, var det få prylar som direkt tillhört mig och Tjoppe. Vårt liv hade ju varit på Wilma. I förrådet rymdes huvudsak sånt som tillhört min svärfar, samt min mormors systerson. När jag står där och ska vrida om nyckeln, inser jag att min sorti även är ett farväl till en svunnen tid. Ett förråd med minnen efter fyra personer, där jag idag är den enda som lever. Tyst viskar jag för mig själv; ”Hejdå Felix med Sjösäcken, hejdå Lasse med propellrarna och hejdå älskade Tjoppe, för en fantastisk barndom tillsammans och fram till det vi hade nu”.

Därefter följer några välbehövliga dagar av vila. Jag bor hemma hos Herr och Fru Segelmakare och de tar hand om mig som en dotter. Jag sover mycket och när jag inte strosar runt i deras stora trädgård, lapar jag sol på verandan. Till frukost letar jag efter en skål med barnmotiv att ha yoghurten i. För jag känner att jag vill vara liten för ett tag, omhändertagen. Segelmakarparets hem är harmoniskt och jag finner den frid jag såväl behöver. Jag lånar en cykeln och tar mig ner till havet. Lägger mig på bryggan med ryggen mot det impregnerade virket och lyssnar till klucket från havet. Jag låter blicken vila ut mot horisonten med dess kobbar och skär. Och genom motljuset ser jag segelbåtar som siluetter, mot det glittrande havet.

Sista dagen får jag besök av en barndomsvän, en gemensam klasskompis till mig och Tjoppe. Vi stämmer träff på de bohuslänska klipporna och hon har med sig fika och lunch. Vi solar och jag tar årets första dopp. Det är kallt och salt, men jag mår för stunden bra, bara den molande värken från gallan ville ge vika. Och det var just det som var problemet. Ett par dagar efter besöket hos läkaren i Halmstad har jag drabbats av feber och yrsel. Och i detta tillstånd befinner jag mig nu. Avvaktande för att se vart det bär…

”Waiting for a little bit of sunshine”

// Miss Coddi

Bildkavalkad från Lysekil, Bohuslän, Sverige…