En av de största utmaningarna jag har är att lära mig leva ensam. Det låter kanske banalt. Men för mig är det inte helt självklart. Den tvåsamhet vi levde i var måttlöst tajt. Jag var aldrig ensam, vi var alltid nära. Mot min vilja slets vi isär ut vårt gemensamma grepp. Två månader har nu passerat. En tid som känns som längre. Det har blivit hög tid att återvända…
Läs mer »
Som seglare har jag lärt mig att inte uppge något klockslag för när man beräknar vara framme. För det blir ändå aldrig som man tänkt sig på havet. Risken finns att man gör anhöriga oroliga. På samma vis har jag heller inte velat avslöja för mycket kring våra kommande planer. För det man säger kan bita sig fast. Då är det bättre att först i efterhand berätta om det man gjorde, än det man ämnade göra. Så slipper man försvara sin kursändring. Ibland händer det dock att jag gör undantag. Som nu senast då jag berättade att jag i veckan reser ner till Wilma. Ensam står hon som jag lämnade henne och det är något som tynger mitt hjärta…
Läs mer »
Det är midsommar och jag har tagit tåget till Nyköping för att besöka min syster. För det är så att medans sorgens fåglar flugit över mitt huvud så har där funnits en annan slags oro och ängslan. Den att min systers man blev diagnostiserad med cancer bara några veckor före Tjoppe. Cancern visade sig vara långt framskriden och prognosen var oviss. Detta har såklart påverkat vårt systerskap. Stundom har det varit svårt att stötta, eftersom våra egna behov av att bli stöttade har varit enorma. Lyckligtvis har min svåger svarat bra på behandlingen som syftat till att krympa tumören – och läkarna har denna vecka lyckats avlägsna cancertumören. Operationen tog tio timmar och medan vi nu ser tiden an, har vi valt att göra det tillsammans. För midsommar är ju en tid som vi gärna spenderar med familj och vänner. Min syster och hennes man genomgår just nu en svår tid och jag vill väl tro, att jag förstår vad hon går igenom…
Läs mer »
Asså, denna sorg med feber uppå. Tvära kast och dagen då Tjoppe fyllde år (eller rättare sagt SKULLE ha fyllt år) ville jag bara gå och gömma mig under en sten i Mumindalen. Det är lätt att skoja om det såhär i efterhand. Men där och då funderade jag mellan tårarna om jag kanske skulle ge mig in på aktiemarknaden och köpa några andelar hos tillverkaren av pappersnäsdukar. Jag hade ju kunnat bli rik…
Läs mer »
19 JUNI 2023…
Tjoppe brukade skämta med mig i perioden som varade mellan våra födelsedagar. Att jag var så mycket äldre än honom, trots att vi var födda samma år (det skilde tre månader mellan oss). Så skojade han fram till sin egen födelsedag, då vi åter blev lika gamla. Jag tänkte aldrig så mycket på det då, men gör desto mer nu. I år hann jag fylla 57. Men inte Tjoppe, han blev bara 56. Mina känslor inför denna dag är kluvna, allt för kort tid har passerat sedan han dog. Idag är det Tjoppes födelsedag. Han fick aldrig fylla 57 för hans tid har stannat…
Läs mer »
Hur mycket jag än vill plocka fram Coddi i mig, stöter jag ideligen på motstånd. Sedan det förargliga gallstensanfallet förra helgen har min fysiska hälsa inte riktigt funnit sin väg tillbaka. Kvar dröjde sig en molande värk under revbensbågen och tillbaka i Halmstad valde jag därför att söka vård. En trevlig doktor tog emot mig och på hans skrivbord stod ett dubbelvikt vykort med motivet av en segelbåt på. Detta bådar gott, hann jag tänka i stunden jag slog mig ner på stolen…
Läs mer »
Coddi Womplers blå klänningslycka varade inte allt för länge. En kväll kände jag hur en dov och krampartad värk i magen sakta började stegra sig. Det gjorde ont under revbenen på höger sida och smärtan strålade bakåt ryggen till. Efter någon timme var plågan så intensiv att det kändes som jag blivit spetsad av en lans. Kallsvetten rann och illamående sköljde över mig. Tidpunkten för ett gallstensanfall var sämsta tänkbara för jag saknade medicin mot åkomman (något jag i vanliga fall brukar ha i mitt skeppsapotek). När jag frågade Malin om hon hade någon Cox-hämmare hemma och hon nekande skakade på huvudet, insåg jag att natten skulle bli lång…
Läs mer »
Plats: Lysekil, Sverige
När jag i stunder lyckas lägga grubblerier och tårar åt sidan, ges jag lite välförtjänt vila. För det sägs att sorgen är randig, att man ibland behöver ta en paus. Det välbehövliga andrummet kom en dag då jag valt att inte åka till förrådet över huvud taget. Det tar på krafterna att rensa och gå igenom minnen. För en stund är det skönt att glömma…
Läs mer »
Älskade Lysekil, platsen jag noga taget aldrig bott på men som jag så starkt knyter an till. Men den här gången gjorde jag färden ensam, det har aldrig hänt förr. Syftet med resan var att åka upp till förrådet där vi haft våra saker magasinerade under tiden vi seglat. Ägodelarna är förhållandevis få, det mesta kommer från svärfars dödsbo. Och i förrådet hade jag inte satt min fot på närmare två år…
Läs mer »
I mitt tillstånd av vankelmod började jag fundera över bloggens framtid. Nu när seglingstemat inte riktigt längre stämde, vad skulle den då handla om? I någon mån är ju webbsidan mitt personliga varumärke och vad jag funderade över, var hur jag vill att du som läsare ska uppfatta min sajt. Utan att riktigt ha svaren lät jag idéerna börja ta form i mitt huvud. Snart upptäckte jag hur de smärtsamma hågkomsterna (som för mitt inre ständigt spelas upp som scener ur en film) jagades på flykt. Att följa någon nära mot döden är omtumlande och nu fick jag plötsligt en paus från minnena och sorgen. Jag fortsatte därför låta kreativiteten flöda…
Läs mer »
projektsunshine.se 