För många av oss är det så att när vi är unga så både vågar och vill vi kasta oss mellan olika platser och tillstånd. Vi byter jobb på en torsdag, reser lätt o ledigt över världen med halvtom plånbok, vi kan ta att det blir ett dygn på en flygplats utan en skön hotellsäng, vi tycker nya miljöer är spännande, vi knyter kontakter med främlingar som snabbt blir våra vänner.

 

När man blir äldre så har man som regel blivit mycket klokare, men vi tycker oss ana att man samtidigt blir mer försiktig. Man vill planera mer och försäkra sig mot oförutsedda händelser. Det är nog klokt på många sätt, men frågan är om det samtidigt blir en lite väl stor broms i livet.

 

Vart tog alla drömmarna vägen som du hade som ung. Drömmen om att tågluffa, att besöka exotiska platser, kanske bo utomlands, att få utforska världen? För när du var ung så hade du säkerligen modet men saknade tid och pengar för att kunna genomföra drömmarna.

 

Och när du blir äldre och har tiden och någon form av månatlig inkomst utan krav på motprestation. Ja då har man fått ett annat tänk. Man är mer rutinbunden och känner lätt att, det tidigare oförutsedda spännande istället känns ansträngande och otryggt. Det tillhör nog det mänsliga åldrandet i mångt och mycket.

 

Men när skedde denna förändring i ens liv och måste det vara så?

 

Till exempel så kan du bo och leva på Bali för 1000 kronor i månaden. För 4000 kronor lever du ett lyxliv. Så varför kastar sig inte fler äldre människor sig loss från sin vardag och provar något nytt? Sjukvård finns även utanför Sverige, mat likaså. Att vistas på ett varmt o soligt ställe mår vi bra av, det ger ett enklare liv. Många här hemma lider av vinterdepressioner och vi blir isolerade då ingen går utanför sin dörr i onödan under mörka årstiden. Tänk att varje dag mötas av en härlig sol utan krav på vinterjacka.

 

Vi har inget svar på detta, och allt är i sin ordning för den som trivs med livet som det är. Men samtidigt så försöker vi två själva vara medvetna om våra allt mer tilltagande säkerhetsrutiner kring livet. Vi märker fast vi (bara) är 50 att vi resignerar och blir lite rädda och fega. För vad? Och då borde det vara så att om du arbetar med dina känslomässiga hinder och utför dem ändå, så släpper rädslan. Saker är som regel bara otäcka första gången. För våra drömmar har vi inte lagt ner. Och när vi pratar med andra personer så verkar drömmarna sitta kvar hela livet. Men vad får oss då att sluta sträva efter att nå målen.

 

Vi blir inte riktigt kloka på hur människan är skapt. Men helt klart är att de personer vi springer på och som fortfarande utforskar sin värld i stort och smått, verkar må ohyggligt bra. Vi vet inte riktigt vad som är hönan och ägget. Blir du trött och rädd för att du inte vågar eller vågar du inte för du är trött och rädd? Vi tror att man har makten mycket mer i sina egna händer än vad man själv tror. Vi tror att genom att bryta destruktiva mönster så blir du mer positiv och livet känns lättare och roligare. Alla känner ju igen sig i fenomenet att när man känner sig lite låg och nere och det kommer en sprudlande glad människa förbi som berättar en massa roliga saker och som bara ser möjligheter i annars så olösbara ting, hur detta smittar av sig. Och när den positiva människan försvinner ut ur dörren, så mår man mycket bättre. Helt plötsligt så fick man energi och känner lust. Men nästa dag har man fallit in i sin trall. Vi är nog överlag lite dåliga på att coacha oss själva och vi ger oss själva all sköns ursäkter för att få slippa undan. Och varför pratar man inte mer med sig själv, människan är en fantastisk varelse med stor kunskap om sin egen insikt. Varför säger man inte till sig själv att ”nu tänker jag ju bara sådär för att jag är lite rädd och osäker, ska det verkligen behöva hindra mig?” Och att man är dålig på att tänka utanför boxen. Det finns blinda och rullstolsburna som reser kors och tvärs över världen. Klart de inte kan skutta upp för en flygplanstrappa helt obehindrat. Men kanske finns det hjälp? Kanske finns det andra lösningar.

 

Vi har definitivt ingen avsikt att tala om för andra hur de ska leva sina liv. Det är högst upp till var och en. Men vi reflekterar och vi är rädda för egen del att stagnera och resignera i livet. Börjar vi backa så tror vi det finns risk för en snöbollseffekt. Vågar du inte längre köra bil utomlands, så vågar du snart inte köra bil på motorvägen, snart vågar du inte köra bil i stan och då definitivt inte utanför den trygga hemstaden. Sen vågar man bara köra bil till affären för att till sist inte våga stoppa bilnycken i tändningslåset. Helenas mamma hade körkort i alla åren, men hon såg henne ALDRIG köra bil. Det sades bero på rädsla efter att ha fått kärringstopp i Konsumbacken på ön där de växte upp. Sen aldrig prova igen. När man till faktum har gått körlektioner och klarat en uppkörning hos trafikmyndigheten och allt. Svaret heter nog rädsla. 

 

Så vi tänker hoppa upp på våra hästar iallafall. Vi tänker motarbeta den lilla jävulen som sitter på axeln och talar till oss. Den där som sitter där och säger till dig att allt är farligt, otäckt, svårt, omöjligt, olämpligt och otänkbart.

Vi har en av mänsklighetens största förmåner i hela världen. Att vara född svensk med alla dess fördelar, bara ett svenskt pass är på många platser i världen en VIP-biljett. Vi har kunskaper, förutsättningar och insikter till att faktiskt kunna ta för oss av våra drömmar. Vi ska ge jävulen på axeln en rejäl match och tala om för den fegisen att han får hålla sig på mattan ett tag till. För nu är det min tur. Jag tänker inte stå ivägen för mig själv.

 

Flytta på MIG, JAG ska fram!

 

Skepp o Hoj!