Välkommen till Helenas lilla syhörna. Hon har nu suttit i sin lilla vrå och sytt till ena madrassen till akterhytten. Det här med att sy kan vara roligt, pyssligt och så i små portioner. Uppväxten var fylld med nål och tråd med en mamma som gillade sömnad. Men jämfört med spik och hammare så står sig inte nål och tråd särskilt långt. Annat var roligare än att sy. Såsom måla, spela intrument och skriva. Men ibland så hamnar man där med en nål i handen igen (gud bevars, att det var en nål i handen och inte en nål i armen). Känslan av att åter vara barn blir högst påtaglig.

 

Och visst är det lite terapi, sitta och koncentrera sig, ensam och med total tystnad runt omkring sig. Tid för tanke och reflektion. Efter flera timmar i tystnad så fick det bli lite sång, från egen hals. Bra dämpande akustik att sjunga rakt in i en mjuk madrass. Ingen kritisk åhörarskara än asken med knappnålar. Alice Tegnérs visor funkar bra, särkilt Videvisan.

 

När madrassen var färdigsydd så var det dock väldigt skönt. Det här med att sy lämnas med varm hand över till andra. Men känner sig hoptryckt, stel som vandrande pinne med den enda skillnaden är att pinnen får vandra. Hållning som en säck potatis och när man ska försöka resa på sig efteråt så tittar man efter tåget som just kört över en. Ett godståg från Green Cargo påväg till Haparanda fyllt med julklappar till kalla nordbor. Men man blev människa trots allt när man fått skaka loss armar och ben och sträcka på nacken. Att vara sömmerka lär vara ett av landets sämst betalda jobb. De borde ha risktillägg. Det här är det effektivaste sättet att bli stelopererad utan operation.