Om vi nu är rätt hyggliga på att praktiskt skapa i alla dess former så kan vi härmed utnämna oss till VÄRLDENS SÄMSTA KONSUMENTER. Vi gjorde ett tappert försök med att åka till ett klassiskt svenskt shoppingcenter. Och ja, det är ju hur bra som helst att ha allt samlat på en och samma plats.

 

Strukturerade som vi är så skrev vi vår lapp på dels saker vi behövde införskaffa. Och sen på en del saker vi ville titta på för att inhandla vid ett senare tillfälle. Ett sådant är heltäckningsmatta, vi vill ha det skönt och mjukt under fötterna i salongen. Det dämpar ljud och mysfaktorna höjs när det är ett utrymme för rekreation och umgänge. Lite Brittania-nördar som vi båda är dessutom, så ser vi ju inga bekymmer med detta, engelsmännen har gärna heltäckningsmatta även i badrummet. Men där går väl vår gräns. Men vi tänker som så, att mattorna är idag hyggligt lätta att hålla rent, såväl mattans kvalitet som utbudet rengöringsmedel är idag super-duper. Sen tänkte vi använda oss av inomhusskor eller barfota när vi är nere i båten. Tjoppe älskar att glida fram i sina foppa-tofflor när han är ledig och hemma. Och slutligen när mattan är trött, ful och ägarna ledsnat, ja då slänger vi ut den och skaffar en ny.

 

Vi kom i god tid till shoppingcentret, valde en av de tänkbara butikerna. Och gick in, och gick och gick och gick. Det är varor och gångar tametusan så nåde den som lider av hjärtfel, hälta eller går på urindrivande medicin. Det är näst intill i klass med att korsa Atlanten för egen köl. Ingen att fråga, och tillslut finner man sin vara. Och vi brukar vara snabba att fatta beslut. Men med bristande prisinformation, inte en tillstymmelse till personal att fråga och med en halvmara just avverkad så tappade vi liksom lusten. Vi gick vidare för att köpa en eklist som vi behövde. Tog ytterligare en halvmara och fann tillslut en mycket fin list som vi valde. Den kostade 149 pix och vi gick till kassan. En rätt ointresserad man slog in varan och ”ka-tjing”, varan gick in för 179 kr. Det ligger inte för oss att klaga utan vi tog glatt detta pris, det som är inlagd i datorn brukar vara det som stämmer men givetvis är det ett generalfel när hyllpris och datorn inte pratar samma språk. Så vän av ordning så upplyste vi killen i kassan att någon kunde kolla priset på hyllan vid tillfälle, så inte andra kunder skulle behöva bli besvikna. Kassören var inte nämvärt intresserade av vår information så vi tackade artigt och gick ut i bilen med vår eklist. Väl utanför entren så pustade vi ut. Vi tittade på vår långa inköpslista och valde ut ännu en butik. Och så höll vi på. Vi lyckades uträtta en del ärenden men några punkter lyckades vi inte bocka av, däribland heltäckningsmattan.

 

Mitt i allt så stack vi in på IKEA för att äta lite köttbullar. Det gick snabbt och smidigt, det var inte alltför mycket folk så det kändes trevligt. Och vi skulle ju just inget annat ha än laddningsbara batterier som vi fiskade på vägen ut. När vi gick där så hälsade personalen glatt när vi passerade, najs, och när vi frågade efter vägen till en toalett så fick vi jättetrevlig hjälp. Personalen har ju lite smarta genvägar de kan ta genom varuhuset, så går det mycket snabbare. Vi misstänker starkt att egentligen så är det bara 120 kvadratmeter stort, men att det är byggt som en labyrint. Den vänliga flickan på IKEA skrattade gott och hon berättade att det är inte alltför ovanligt att kunder med lite skräck i blicken ber om att få hjälp med att hitta ut ur varuhuset. De hittar helt enkelt inte ut igen utan lyckas irra runt, trots att de har pilar i golvet genom hela varuhuset. Efter köttbullarna och trevligt bemötande så kände vi dock att det fanns hopp om mänskligheten.

 

Därefter behövde Helena köpa ett par svarta strumpbyxor och underkläder. Det gick fort, Helena är världens snabbaste kund. På två minuter så hade vi passerat genom HM, hunnit in i provhytten och fattat beslut och betalat och gått. Att handla kläder är bland det tråkigaste som finns i Helenas tycke och när det väl sker så ska det klaffa. Går det trögt att hitta något hon gillar, ja då går hon ut och kommer hem tomhänt. Men det går alltid snabbt för det är inte särskilt skojsamt. Och ur genusperspektiv så hamnar man på kanten i den kvinnliga gemenskapen då hela det stora samtalsämnet shopping faller platt till marken så fort Helena ska involveras. Det är inte riktigt korrekt att säga att man hellre sitter på bänken utanför affären med de andra gubbarna som väntar på sina fruar.

 

Förutom kläder så köper Helena bilar snabbt. Åtminstone två bilar som genom åren blivit införskaffade på firma har gått i rekordfart. Ena bilen var splitter ny. Snabb titt, snygg färg, hyggligt snygg kaross, bra sittkomfort, absolut titt på instrumentpanelen att man förstår den. Är det för mycket highteck så går den bort. Lyfta motorhuven, japp och där fanns en motor. Det hela brukar ta en kvart. Sen går man till säljaren och pekar på den utvalda bilen och säger:

 

-Hej, jag tar den vita bilen där borta. När är den klar för att avhämtas om vi gör affär nu?

En förvånad säljare tittar upp; -Vill du inte provköra den?

Helena tittar lika förvånat tillbaka -Fungerar den inte???

– Jo det är klart, svarar säljaren.

– Den blir bra, jag tar den.

 

Och så blir det affär. Av alla bilaffärer så är det de snabba affärerna som har visat sig vara bäst. Kanske tur. Men nu har Helena bara ett litet öppet fönster för när det kan bli en affär oavsett vara. Blir det motigt, drar ut på tiden eller att det krävs en halvmara för att ta sig in. Ja då stängs det öppna fönstret och jalusiet åker ner. Det är som slottider för flygplan. 

 

Ja så nu står vi fortfarande på ruta ett med denna heltäckningsmatta. Det får bli stöd av internet för att lösa denna gigantiska fråga.

 

Ja som ni förstår så kommer vi två inte att ägna vår lediga lördag till att springa i affärer. Oss finner man troligtvis sittandes på däck i höstsolen. Möjligtvis med en färgpensel inom räckhåll.

 

Skepp o Hoj!