Vi trampar våra stigar och lever i vår tid. Vi reflekterar sällan över historien kring en människa, ett fartyg eller en byggnad som exempel. Betänk att alla gamla människor som vi har i vårt samhälle, ju faktiskt har varit barn, unga, medelålders och så vidare. De har följt sin egen tid, kanske varit med om både första och andra världskriget, följt den tekniska utvecklingen där bilar, tv och telefon var nyuppfunnet och inte tillhörde en självklarhet i hemmet. Så mycket vishet och erfarenhet det finns samlat hos våra äldre generationer. Och så fantastiskt dåliga vi är idag på att värdesätta detta. Man kan fundera över sin egna kommande ålderdom..ingen upplyftande tanke. Kanske bästa sättet är att falla från relingen och slå i skallen i en portugisisk marina när man är gammal som gatan än att bli ett förvaringsobjekt inom den svenska äldrevården. Rätt sorglig utveckling..
En annan historia är den kring Tullhuset i Halmstad. Vår närmaste granne på kajen. Historiskt sett så var det här man tog in lasten som kom med båtarna och som skulle tullas, för att vidare transporteras iväg inom Sverige.
Tullhuset förr i tiden.
När senare tullhuset lades ner så blev det så småningom Tropikcenter. På en yta på 1200 kvadratmeter kunde du träffa 140 djurarter. Ett mycket uppskattat turistmål. Här fanns krokodiler, ödlor, fåglar, ormar och en rad andra tropiska djur. Och slutet för denna epok blev rätt sorglig ur alla aspekter. Då kostnaderna blev för stora för att museet skulle ha råd att vara kvar i Tullhuset så bestämde de att lägga ner verksamheten. Och i kölvattnet av nedläggningen så rullades en historia upp kring brott mot djurskyddslagen och ekonomisk brottslighet. Tropikcenter vräks från lokalerna genom en så kallad spikning.
Tullhuset som djurattraktion.
Vad som sen händer är vi inte riktigt på det klara med. Djuren ska säljas, ägaren lämnar över åt någon annan att ansvara för djuren och polisen försöker reda ut vem som står ansvarig för det som hänt. En del av djuren säljs och kommer fram till målet som är en djurpark i Skåne, en del säljs till utlandet. Men det visar sig inte stå rätt till.
Krokodilen på Tropikcenter.
I samband med en vattenläcka så upptäcker den helt nya fastighetsägaren att det finns djur kvar i huset. Han larmar Länsstyrelsen som rycker ut.
Myndigheter på inspektion.
Det visade sig att flera djur hade lämnats kvar åt sitt öde i sina burar och terrarier. Det hade gått flera månader från det huset lämnats tills den nya fastighetsägaren upptäckte att det inte alls var tömt på djur eller uppstädat. Stanken och röran var obeskrivlig, flera av de kvarlämnade djuren hade dött. Några få levde och en del djur misstänktes vara på rymmen i byggnaden, bland annat giftspindlar. Två fåglar, en sköldpadda, en fisk samt kackerlackor var de enda djuren som klarat sig.
Nu är i alla fall sedan ett par år tillbaka byggnaden tömd på djur. På översta våningen är det sedan en tid iordninggjort för kontor där flera företag håller till och har en fantastisk utsikt över Nissan. Men på understa våningen har det tagit tid att rensa upp och röja ur efter Tropikcenters framfart. Bland annat så hade krokodilen ett gediget hem. Armeringsjärn och betong så till den milda grad att man kunde ha Tullhuset som slutförvaring för radioaktivt avfall. Det sägs att en skola fick i projekt att bygga Krokodilens hem och här har eleverna flitigt arbetat på. Och sedan något år tillbaka så har den nya ägaren som kämpar på med att återställa Tullhuset, fått ta till stora maskiner inne i byggnaden. Med liten bit i taget har de lyckats bända ut dessa gjutna ting och nu har de börjat släpa ut de stora blocken.
Så här såg det ut häromdagen utanför vår båt.
Stora block på backen. Killarna som jobbar sliter hårt varje dag. Och snart har det gått tre år sedan Tropikcenter stängde. Vad renoveringen kostat den nya ägaren så här långt törs vi bara drömma om. Måste kosta en förmögenhet, förutom alla tunga maskiner och specialföretag som anlitats för att rensa upp, så måste ju bara antalet timmar göra att tusenlapparna skenar iväg.
Och inom kort så kommer ett företag att hyra lokalen där krokodilen tidigare bott. Det ska bli kul och spännande och det är trevligt när företag satsar och utvecklar. För vad ska man med ett krokodilhem till utan krokodil. Hur som helst så kan man ju gråta Krokodiltårar över det öde som drabbade flera av djuren. Inte kul att bli övergivna i ett halvår utan mat och vatten.
Ja det var lite om Tullhusets historia. Men vi lever med vår tid och får säkert möjligheten att följa ödet för denna otroligt vackra byggnad.
En annan historia är den om vår båt, som varit såväl fiskebåt som passagerarfartyg. Och vi fortsätter bygga mot vårt mål att bedriva en caféverksamhet ombord.
Vad gör Kapten? Jo kring skorstenen har det börjat läcka in lite. Han undersöker saken.
Snygg pose. Det visade sig att sikat inte riktigt gillar att fästas mot färgen. Så vi slipar bort färgen och sikar direkt mot plasten. Nu var det dock inget bra väder för uppgiften så vi har regnskyddat skorstensområdet.
Nu väntar vi på blå himmel.
Dock chansade vi och började måla. Helena målade däcket och Tjoppe målade vår luta, vårt städskåp.
Vi tittade hela tiden upp mot himlen och höll tummarna. Färgen torkar rätt snabbt men det såg mycket mörkt ut.
Vi avslutade målandet. Och vi öste No-shine, vår jolle på regnvatten och tog oss en tur. Och plötsligt öppnade sig himlen och vi fick en kanna över oss. Men vi klarade färgen, vi fick den stunden vi behövde för att den skulle torka tillräckligt.
Efter våra nattliga besök från fulla kvinnor som irrat sig ombord på vår båt så har vi numera denna skylt upphängd.
En liten trevlig skylt som förkunnar att det inte är möjligt att gå husesyn utan kaptens tillåtelse.
Vi avlutade kvällen att sjunga ett par nubbevisor och till den klara skölja ner kräftorna med öl i sällskap av en son av vuxen modell. Rätt trevligt med Augusti, i alla fall om man är skaldjursfantast.
Jungman Jansson tar ton!
Tjoppe och Helena
projektsunshine.se 