Med en temperatur av 27 grader i maj månad så har man inte mycket att klaga på. Eller som någon sa: Det var vinter i 6 månader, vår i två dagar och sen blev det sommar. Allt har slagit ut och till och med kastanjeträden blommar. På kajen dyker folk upp, båtägare, spatserare, husbilsägare och gästbåtar. En hel del gästbåtar har dykt upp och inte sällan flaggade med något utländskt. Danskar, Norrmän, Tyskar och så häromdagen dök en fransk segelbåt upp. Paret ombord har varit ute och seglat i 6 år. De har ingen fast punkt i livet längre i form av någon annan bostad, eller bil o dyl. De har övervintrat i Lysekil av alla ställen, platsen där Tjoppes pappa förser stadens båtägare med båtkapell och annat. Riktigt trevligt par och vi fick förmånen att bli inbjudna ombord. Med var Konstruktören, och han håller ju på att bygga och rusta sin båt för att i framtiden kunna lämna kajen och inte komma tillbaka på länge och inte alls. Han såg rätt så drömmande ut när han satt där ombord och såg sig runt. Vi frågade våra nyvunna franska vänner: -Hur länge stannar ni här i Halmstad? Svaret löd: -Det vet man aldrig, vi har ingen tid att passa. Konstruktören sken upp. -Ja det är så man ska leva! Nu skedde inte konversationen på svenska utan på engelska med ett och ett annat franskt inslag. Kvinnan ombord berättade. -Jag tittade på datorn härom dagen så jag vet att det är fredag. Det låter rätt så underbart att klockan är till för att veta vilken dag det är, timmar och minuter är ju rätt så oväsentligt, så länge man möjligtvis inte ska till bolaget och köpa vin.

 

I veckan så har våra andra jobb slukat en hel del tid. Men vi har enträget fortsatt med utrymmet under däck och det börjar lida mot final. Varje kväll efter jobbet så har Tjoppe dykt ner för att fernissa ett lager.