Nä vi sover inte. Maj sköna maj är tyvärr en hektisk månad som regel. Och lite har vi sprungit som yra höns mellan våra göromål. Och vi som verkligen avskyr ett sånt liv och gjorde slag i saken med att dra igång detta projekt för att en dag kunna kliva av det galna snurrtåget i förtid, innan pension. Helenas frustration över att inte hinna med satt bokstavligen i båtväggarna. Och diskussion och situation som följde ombord innehöll först klagan, sen lite nedslagen (man blir ledsen när man inte hinner), sen utslagen (Helena blev sjuk mitt i stressiga maj), sen någon form av acceptans över att det inte går och till sist att man inser att man inte är mer än människa. Helena ringer Tjoppe när hon är på väg hem från jobbet och hon har massor att göra, Tjoppe uppmanar: -Nu åker du hem och dricker en kopp te i solen. -Allt löser sig.

 

Det här med att lösa sig brukar han tjata om för det är hans farmors ord. En pigg hundra åring som var luttrad av ett långt liv. -Allt löser sig, antingen bra eller dåligt, men löser sig – det gör det. Tyvärr finns hon inte kvar i livet, men väl hennes kloka ord. Så Helena åkte hem och drack en kopp te och inte gjorde först vad hon borde – utan vad hon ville. Rätt knasig värld vi lever i, alldeles för mycket datorer och prylar. Och alla vänliga människor som vill prata med oss på kajen, och som inte vet att 57 stycken till ville det samma dag. Man vill gärna bjussa på sig. Men hur som helst så har vi väl borstat av oss den mesta frustrationen, lämnat stadiet ”tömma sin inre soptunna” , dvs klaga och gått över i ett HUR-tänkande. Att lägga energi på att uträtta istället för att analysera felen är mycket mer positivt. Sen att man inte hinner allt..ja man kan ju undra vad som händer då. Ingen lär väl dö i alla fall.

 

Ett trevligt ting som hänt ombord är att vi fått tillökning. Inga barnbarn, ingen skeppskatt. Dock ett fiskenät. I strävan mot det analoga livet så kan vi snart ge oss ut i vår lilla båt med fikakorg. Mobilen lämnas hemma (eller i alla fall avslagen).

 

Vi längtar efter att kunna ge oss ut och lägga lite nät för att se om vi får någon fisk. Men det är inte livsnödvändigt, utan mer att det blir ett nöje. Ett nöje utan datorer och digitala finesser. (En del av stressen på sistone har berört just olika datorer och program som inte fungerat)

 

Vi har även fixat ljus i Kaptenshytten, nu ser vi i sovrummet. Taklampan är i samma stil som i de andra hytterna.

 

Välkommen ombord, numera möts våra vänner av en liten blomsterprakt på silltunnan.

 

 

Ingen leverans av diskmaskin ännu, den borde komma snart. Under tiden jobbar vi vidare, men med ett till och börja med ett fantastiskt väder så passade vi på att njuta av solen och vänner också. En dag kom en kompis förbi och fick syn på Helena i rätt tjusiga kläder och han såg lite chockad ut. Annars är det ju mest byggarstrassen på. Tänk att man kan förvåna människor med vanliga kläder, då är man rätt ovanlig. För övrigt så har Tjoppe gått in i sin oranga period nu. T-shirtsfärgen avses då. Fram till helgen så var han i den blå perioden, men nu som sagt är det orange. Och när han ser någon annan på kajen i samma färg så skiner han upp och utbrister -En till som spelar i samma klubb. Ja, Sverige har visst vunnit någon ishockey också. Läste att de vann. Helt vanlig är man nog inte..

 

 

 

 

 

En toppnotering på 29 grader idag. På kvällen tog vi landgången och använde den som bord och så bjöd vi in våra båtgrannar, Anne och Bruno från Frankrike som reser och lever på sin segelbåt Selena, för en underbar räkfrossa. Kändes väldigt speciellt med tropisk värme i maj månad. Det gäller att ta tillfällena i akt.

 

Med en temperatur av 27 grader i maj månad så har man inte mycket att klaga på. Eller som någon sa: Det var vinter i 6 månader, vår i två dagar och sen blev det sommar. Allt har slagit ut och till och med kastanjeträden blommar. På kajen dyker folk upp, båtägare, spatserare, husbilsägare och gästbåtar. En hel del gästbåtar har dykt upp och inte sällan flaggade med något utländskt. Danskar, Norrmän, Tyskar och så häromdagen dök en fransk segelbåt upp. Paret ombord har varit ute och seglat i 6 år. De har ingen fast punkt i livet längre i form av någon annan bostad, eller bil o dyl. De har övervintrat i Lysekil av alla ställen, platsen där Tjoppes pappa förser stadens båtägare med båtkapell och annat. Riktigt trevligt par och vi fick förmånen att bli inbjudna ombord. Med var Konstruktören, och han håller ju på att bygga och rusta sin båt för att i framtiden kunna lämna kajen och inte komma tillbaka på länge och inte alls. Han såg rätt så drömmande ut när han satt där ombord och såg sig runt. Vi frågade våra nyvunna franska vänner: -Hur länge stannar ni här i Halmstad? Svaret löd: -Det vet man aldrig, vi har ingen tid att passa. Konstruktören sken upp. -Ja det är så man ska leva! Nu skedde inte konversationen på svenska utan på engelska med ett och ett annat franskt inslag. Kvinnan ombord berättade. -Jag tittade på datorn härom dagen så jag vet att det är fredag. Det låter rätt så underbart att klockan är till för att veta vilken dag det är, timmar och minuter är ju rätt så oväsentligt, så länge man möjligtvis inte ska till bolaget och köpa vin.

 

I veckan så har våra andra jobb slukat en hel del tid. Men vi har enträget fortsatt med utrymmet under däck och det börjar lida mot final. Varje kväll efter jobbet så har Tjoppe dykt ner för att fernissa ett lager.

 

Vi har rivit ur det sista av vårt ”gamla kök” nu. Nästa sak vi bär in tillhör det riktiga köket. Inom kort kommer diskmaskinen. Maskinen diskar en disk på 180 sekunder. Och så kommer underskåp till bänksektionen där spishällen är. Det ska bli vansinnigt befriande att få tillbaka ett riktigt kök igen, på nio månader har vi inte kunnat laga mat ombord. När dessa två ting, skåp och diskmaskin, då kan vi plasta igen väggen på nytt. Det är inte direkt någon risk att man i vårat liv springer iväg och impulsköper en ny möbel, då i princip allt måste in genom att vi sågar upp väggen.

 

Vår båt har fått en kompis. Som enda danska fiskebåten så känner sig vår båt lite ensam ibland. Men så kommer det in en dask båt som tänker gästa vår hamn, med den typiska blå färgen som alla danska fiskebåtar har. Att prata danska är bland det svåraste som finns tycker Helena, svårt att tro att hon har en bror som ständigt pratar danska i tjänsten. Men trevliga danskar fanns det ombord, det är väl förövrigt alla danskar. Dejliga och glada. Just denna danska fiskebåt fungerade numera som dykbåt, så någon fisk eller trål fanns inte längre. Men trevligt är det när båtarna får fortsätta sina dagar och slippa huggas upp den dagen båten tas ur fiskedrift.

 

Nu är den grundmålad, i två olika grundfärger beroende på trä eller tunnbanden. Yrket man innehar när man tillverkar tunnor är tunnbindare. Ett vanligt yrke förr men idag så är produktionen inte så stor. Ett riktigt handverk.

 

 

Att bygga båt och ha en blogg kopplad till detta har visat sig ge oss nya vänner och bekantskaper. Inte sällan likasinnade sådana och med samma intressen. Världen är rätt så liten har det visat sig. Att lära känna någon först via en massa bloggtext kanske inte är så dumt ändå.

 

Ja och så står en av våra ”nya” vänner utanför båten. Våra bloggvänner Mary av Rövarhamns båtgranne Bryggseglaren  (när inte Mary är ute och världsomseglar vill säga). Ja ofta får ju våra bloggvänner, när vi pratar om dem härhemma, heta just vad deras blogg heter. Så Bryggseglaren heter för oss Bryggseglaren, och han hade ett ärende i tjänsten vilket tog honom till Halmstad, och varför inte uppsöka oss och säga hej på riktigt. Och OM vi blev glada, han bjöds in och vi tittade runt och pratade glatt om allt och inget tills han var tvungen att springa iväg igen. Nästa gång vi är i hans stad så kommer vi uppsöka honom, vill vi lova. Riktigt roligt.

 

Han har förövrigt skrivit ett av de roligaste inläggen som vi någonsin läst. Kanske för att man som person är så pådrivande, äventyrlig och drömmande, med ett förverklighetsbehov. Och så reser sig denne Bryggseglare upp för att krasst tala om den bittra sanningen, på ett vansinnigt humoristiskt sätt. Han skriver frekvent men mer sällan, hittills har det blivit två inlägg. Här är hans första om någon känner för att läsa något härligt underfundigt och roligt.

 

 

Så man måste inte ha hund eller småbarn för att få nya bekantskaper, det kan fungera med en blogg också.

 

Vi tackar Bryggseglaren för besöket och hälsar välkommen åter. Och i övrigt så kommer inom kort nya bilder och inlägg på vad vi sysslat med under veckan, för visst händer saker ombord även då det inte alltid finns att läsa om.

 

Skepp o Hoj

Bryggsegla är skoj!

 

Tjoppe och Helena

På SMHI lovade de regn. Vi fick 17 grader och solsken. Mera sånt.

 

Tjoppe bygger vidare på det aktre partiet under däck. Han bestämde sig först för att bara göra halva utrymmet klart för att ta resten i höst. Nu stod han med nästan hälften klart och så resonerade han och funderade ett tag med sig själv. -Äh va fasen, jag gör klart allt när jag ändå håller på. Han insåg att ändå härbärgera isolering och virke som blir över, är ju bara skrymmande och tidsödande. Bättre att göra klart. Överblivet virke blir varma sköna brasor om kvällarna och resten kastas.

 

För övrigt håller Tjoppe på att bli analog. Jo man kan visst vara det, fast svårt är det i dagens moderna samhälle. Han vaknade tidigt en morgon och låg och funderade. Något som han ägnat sig åt flertalet gånger under senaste halvåret, funderat i analoga termer. Och nu dryftade han sina tankar med Helena. Han gav exempel:

 

-Om jag tar ledigt en dag från jobbet så förväntar ju sig hela världen ändå att jag är uppkopplad och folk ringer och mailar och det är bråttom och man får inget missa. Det går aldrig att lägga ifrån sig mobilen riktigt. Och överallt gör man avtryck på olika ställen, medlemskort och visakort som dras och registreras. Och facebook för alla som har det, fortsätter Tjoppe. Så man kan ju lätt följa mig, när man vaknar (för man skriver något på facebook), när man åker till jobbet (för man tankade på vägen) och på jobbet (många arbetsplatser har inloggningar/accesser), när och vad man åt till lunch, när man åkte hem och att man svängde förbi Systembolaget fast det bara var en tisdag. Tror snart att det går att se när man gick på dass också. -Och det stressar mig att alltid vara uppkopplad, avslutade Tjoppe sin långa förklaring med.

 

Att Tjoppe funderat över det här en längre tid stod det inget miste om. Och han fortsatte sen med att förklara att den dagen han inte behöver åka till sitt nuvarande jobb, då ska han jobba på ett sådant sätt att han inte behöver någon mobil (annat än en stenåldersvariant med kontantkort) och han ska bara använda kontanter så långt det går. Fast det sistnämnda är inte alls lätt, inte ens att tanka bilen fungerar ju. Han får helt enkelt använda Helenas för i sin plånbok ska det finnas ett par tjugor och några gamla bilder på barnen bara.

 

-Jag vill krympa min värld för att ha mera tid och lugn och ro, fortsatte Tjoppe. Tänk att vakna en morgon och så tittar man i plånboken och ser att man har bara 40 spänn så man får nog sticka ut och lägga ett nät för att få en firre till kvällsmiddag.

 

-Var köper man ett mindre nät förresten, kom Tjoppes nästa fråga. Helena som suttit tyst och lyssnat tills hans utläggning svarade mycket snabbt och kort:

-På nätet såklart. Och du gör ett avtryck, digitalt sådant.

-Du får handla det, för jag håller på att bli analog.

 

Så vår framtid ser ut som följande enligt Tjoppes envisa vilja. Tjoppe helanalog och Helena halvanalog. I övrigt fria med krymt värld där vi väljer och inte andra åt oss. En del saker är bra, Skype så man kan prata live och i bild med barnbarn som finns långt bort. Men det ska vara aktiva val. Ja ja, vi får se hur det går. Man brukar puttas in i framtiden varesig man vill eller inte. Men en sak är klar, Tjoppe tillhör den mest tjockskalliga och envisa människan på jorden. Ska någon lyckas bli analog, så är det han. Till slut kanske ingen vet att han finns, för han sitter i sin båt och drar upp ett nät för att få mat för dagen. Ett nät köpt på nätet (på Helenas kort)