Vi vaknade till en alldeles stilla morgon. Diskussionerna hade gått varma tidigare kring vårt kommande inbaxande av köksutrustning. Väggen ska öppnas upp på babordssidan vid byssan och utrustningen ska plockas in den vägen. Mycket lättare är det ju då att ha båten vänd åt andra hållet, så vi kan stå på land och lyfta kylar och frysar. Dessutom med ständiga sydvästliga vindar så piskar ju nederbörden på från det hållet. Genom att vända båten så skonar vi dessutom våra målade dörrar under vintern. Så beslutet fanns där sedan tidigare att vända båten. Och nu denna stilla morgon..ska vi ge oss ut?! Svaret blev ja, vi ringde Konstruktören och frågade om han ville ut på havet och det ville han. Någon timme senare la vi loss förtöjningarna och puttrade ut i den gråa men alldeles stilla oktoberdagen.
Kapten klämtar i klockan och förkunnar att vi lämnar kaj.
Alla söndagsflanerare tittade nyfiket på när vi gled ut ur Nissan och många vinkade glatt.
Även hösten kan vara underbar och vacker. Även om Tjoppe inte erkänner det alltid. Eller som häromveckan när våra båtgrannar spontant kläckte ur sig. -Visst är det härligt nu med alla träd som går i gult och rött. Tjoppe svarade syrligt -jo jättefint, allting dör! Sen började hela sällskapet skratta, Tjoppe kan sätta knorr på tillvaron.
Och på vägen ut så passerade vi området där det brann för ett par veckor sedan. Då det blev en farlig rök som fick ortsborna till att hålla sig inomhus titt som tätt.
Och när elden härjade som bäst så låg vi två i bingen ombord och hörde explosioner så vi hoppade högt. Lite intressant är det när stora saker händer. Ingen människa blev skadad och samhällsinformation och räddningstjänst visade sig fungera ypperligt. Känns tryggt. Tråkigt för det drabbade företaget och andra som påverkades. Men för oss, att få hoppa högt i bingen som små barn som för första gången erfar åska på nära håll så var det lite läskigt roligt på en och samma gång.
En sisådär fyra båtar såg vi till medan vi var ute.
Inte alls trångt som det kan bli på sommaren, och nu hälsar vi glatt på varandra med stora armrörelser och många tummar upp.
Minst sagt vackert även denna årstid.
Solen försöker titta fram mellan molnen.
Och väl ute så la vi i tomgången och satte på kaffe och rostade lite smörgåsar och åt vår sena frukost. Mätta och nöjda så åkte vi lugnt och stilla tillbaka.
Helena styrde skutan på vägen in. På kvällstid läser hon navigation, så även hennes bok blir full med stämplar vad det lider.
Och bäste Konstruktören blickar söderöver och längtar bort till varmare breddgrader.
Han tyckte vi inte skulle vända hem utan fortsätta till Portugal. Men som Helena sa -Hinner vi tillbaka till tisdag för jag jobbar då?! -Nä, i sådana fall kommer vi aldrig tillbaka blev svaret med ett stort längtande leende. Kanske inte helt fel att Helena tog kommandot över båten.
Och tillbaka vid kaj så la vi till med fel sida så att säga.
Kändes ovant. Och vi förtöjde och stuvade undan landgången för vintern nu när den ändå inte går att använda.
Och Helenas stackars luktärtor som skulle börja blomma i augusti har vaknat till liv först nu. De får skynda sig nu innan frosten och kylan är på plats. Resten av dagen så städade vi och plockade vi bara, tvättade båten och såg till att vi fick lite ordning innan vi ska påbörja nästa steg.
En rätt så trevlig dag blev det, om vi får säga det själva.
Klart Skepp!
Tjoppe och Helena
projektsunshine.se 