Det har varit en rolig och intensiv vecka på vår båt. Ett av alla våra barn tog studenten och familj mötte upp och vi hade en trevlig tillställning ombord. För de minsta, som går under betäckningen barnbarn, så är båten väldigt spännande. Mindre spännande tycker nog Helena det är som med åren fått lite franska nerver avseende alla faror som finns på en båt under ombyggnation. Men allt gick bra, lite tack vare Tjoppe som fångade en treåring som på något sätt inte fick med sig benen utan bara överkroppen när han skulle ner från den höga kojen..och dök baklänges..men Tjoppe fick tag om ena benet på pojken när han kom farandes ner mot durken. Tur att Tjoppe är grymt stark i armarna, för där dinglade pojken i Tjoppes enhandsgrepp med en hårsmån mellan huvud och golvet.

Annars är det roligaste med båten, i barnens tycke, däckets språng för det lutar så mycket och blir till en backe. Och där försöker barnen åka ruschkana och de rullar ner.

Mormor med de två stora barnbarnen på studentuppvaktning.

Barn är roliga, som tex 3-åringen sa till mormor Helena;

-Mormor, tack för maten. Det var inte gott!

Häpp, ja från barn får man höra sanningen. Men från den uppdukade buffén så hade han fyllt sin tallrik med nästan bara digistivekex så mormor kunde förstå att hans mat blev lite torr. Och 6-åringen som är en vis ung dam sa när vi var på väg hem från studentfirandet;

 -Mormor, vet du…att barn kan bli väldigt arga. Så därför ska man säga JA och inte NEJ till barn.

Så sant så sant och därefter väntade bara mormor på att det skulle komma en uppföljningsfråga i form av; -Mormor, kan jag få godis? Eller; -Kan vi gå till lekparken? Men frågan dök aldrig upp.

Alla Helenas barn samlade, inte det lättaste när de är utspridda över hela landet. Nu har alla våra barn tagit studenten så nu kan Tjoppe och Helena känna sig vuxna på riktigt.

Nu är vi fullvuxna konstaterar vi.

En rätt så trevlig bild där vi lyckas skratta och le båda samtidigt.

Helenas yngsta barnbarn, 3 månader, var också med på resan. En glad liten tjej som verkar nöjd med livet.

Under dessa två dagar som vi hade studentinvation så låg bygget nere på båten. Och barn och barnbarn åkte därefter hem med tåget. Tåget skulle gå 7.03 dagen därpå och hela gänget hade varit inhyst i vår lägenhet. Klockan 6.50 på avresedagen ringer det på Helenas telefon. Det är sonen den yngre.

-Mamma, vi står alla vid tåget. Men vi har glömt biljetterna i lägenheten. Tåget går om tio minuter.

Som skjuten ur en kanon så hoppade Helena i ett par byxor, sen bilnyckel och kastade sig ut på kajen och in i bilen. Nattsärken är fortfarande på. Kör över slottsbron och bort till lägenheten. Och väl framme så möts hon av äldste sonen som har sprungit hela vägen från stationen för att delta i biljettjakten. Vi kastar oss in i lägenheten, där den trötta studenten fortfarande ligger och sover. Vi tar påsen med matsäck och biljetter som står fint i hallen och väntar. Och ut till bilen, denna gång får sonen skjuts för klockan är så mycket att han definitivt inte haft en chans att springa tillbaka. Vi kör tillbaka och när vi passerar torget så slår kyrkklockan. -Klong klong klong!

-Ah, säger Helena. Klockan är 7 och vi har tre minuter på oss. Tvivlet stiger i kroppen. Vi ringer gänget och säger att de måste uppehålla konduktören och säga att vi är där alldeles strax. Vi får grönt ljus hela vägen, över slottbron sen en genväg upp mot stationsvägen och lite gas och så är vi framme. Sonen kastar sig ur bilen efter en puss på mammas kind och så försvinner han.

Alla hann med.

Därefter åker Helena tillbaka till båten och den sovande Tjoppe. Lugnet lägger sig och det är bara vi två igen. Skönt men tomt. Helena drar av sig jeansen och kryper ner i sängen på nytt. Vilken hjälteinsats!

Vad som i övrigt har hänt på båten än att vi haft studentfirande ombord är följande. Vår köksdörr har fått sitt handtag ditsatt.

En liten men ack så viktig detalj. Dörrar blir rätt så obrukbara utan handtag.

Och en dag då det regnade lite smått till och från och det var lönlöst att ta fram målarpenseln så gav vi oss på skorstenen. Då vi hade överbyggnaden på så stack skorstensröret upp genom taket. Med överbyggnaden riven så såg båten lite rolig ut med den alldeles förlånga skorstenen. Nu tog vi tag i problemet och kapade av röret.

Tjoppe sågar och Helena håller.

Sen baxar vi iland den avkapade delen för att ta av toppen och fästa den på det nu något kortare skorstensröret.

Helena lossar muttrarna.

Sådär, nu ser det riktigt bra ut. Skorstenen ska målas svart inom sinom tid.

Och med fortfarande ett duggande väder så plockade vi fram våra klys eller halkipar som det också heter. En halkip är en öppning eller ett beslag i eller på reling, på båt eller fartyg, för genomföring av rep eller tross vid förtöjning. Vi har haft en hel del saker bortskruvade och undanlagda under byggtiden och nu åker sakerna fram en efter en. Och snart är vårt lager tömt och allt sitter åter på båten. Nu var det dags för våra halkipar. (Uttalas hal-tjiip)

Först bestämmer vi var de ska sitta.

Framme i stävern en på babors och en på styrbords sida.

Sen slipar Tjoppe rent baksidorna på dem.

Sen så tätade vi med sika och skruvade fast halkiparna med kraftiga bultar.

Hår får Tjoppe ta i..

Tjoppe kan därefter förtöja båten som det är tänkt. Nu ska även halkiparna målas svarta precis som skorstenen, men det blir en annan dag.

Och hur var det då med målarvädret. Jo det lättade upp och vi fick uppehåll på kvällen, även om en del mörka moln gled över våra huvuden som hot. Men hoten var tomma och verkningslösa så vi hoppade ner på flotten och målade brädgången på babordssidan vid en sista strykning.

Tejpa och måla, tejpa och måla. Det gäller att skydda det som ska målas svart. Och när vi var klara så hoppade Tjoppe upp på kajen och Helena började förtöja flotten. Och när det var dags för henne att kliva upp på kajen så tog hon tag i fartygets tross för att häva sig upp. Och så tappade hon taget och med en fot på kajen så fick hon förmycket bakvikt och behövde kliva tillbaka på flotten. Ner med fötterna och där FANNS INTE flotten längre. Med båda fötterna så dök hon i vattnet men bakvikten gjorde att rumpan landade på flotten som hade flyttat sig bakåt. Tjoppe hörde plasken och kom rusande och så blev det ett gemensamt skratt. Helena satt på kanten på flotten med fötterna i vattnet. Ja detta var det närmaste plumset under våra byggår. Vi har varit nära många gånger förut. Helena var mest glad för att hon inte badade helt, för i fickan låg kameran och mobilen.

Ombyte för Helenas del gällde medan Tjoppe plockade undan på kajen. Och sen blev det en varm brasa och lite god mat. Klädsim är inte så roligt, konstaterade Helena.

Simma lugnt!

Tjoppe och Helena