En vecka har förflutit sen bokstäverna bildade ord i senaste inlägget. Ett bästa sommarväder har etablerat sig, sol sol sol och riktigt varmt, i ett par dagar har vi haft 29 grader. Annars svala 22-26 vilket är en perfekt temperatur för man ska må som en kung. Med det torra och varma vädret så kom då dagen D då vi äntligen kunde börja plasta. I några dagar har vi nu plågat kajområdet med en tung styréndoft. Vi tycker lukten sitter överallt, den i det närmaste sticker i näsan. Och när våra promenanta medmänniskor kommer förbi så säger många: -Åh vad gott det luktar! Eller: -Det luktar barndom! Med dessa positiva utfall så har vi insett att det råder en viss skillnad mellan att stå med näsan i plastfatet eller att förnimma doften på 25 meters avstånd. Att nu äntligen få börja plasta finalen på båten är något vi verkligen har längtat efter. Skrov, brädgång, däck, styrhytt, däcksbyggnad och så nu reling och styrhyttstak, allt gjort under rätta väderleksförhållanden under de senaste fyra åren. (Och det är en bedrift i sig i detta nederbördstäta land!) Vi gjorde ett snabbt överslag..närmare fyra ton plast. När nu det kommer förbi folk i all välmening för att ge goda råd så är vi själva fullt övertygade om att vi redan gjort alla grodor, vi testat alla arbetssätt, använt alla tänkbara redskap. På Scott Bader, där vi köper plast och glas, ett företag som är världsledande inom plastindustrin och de levererar till huvudsakligen företag så låg vi första sommaren på deras 10itopplista av de kunder som handlat mest. Så ett gott råd kring plastandet tar vi med en nypa salt likt säkert en som seglat jorden runt skulle göra om hur man framför en segelbåt. På Scott Bader är de fantastiskt serviceinriktade, de förstår vädrets makter och när man inser att glaset tar slut och man behöver en rulle till och ringer sent fredag eftermiddag. Ja då stannar någon av personalen kvar tills man hunnit dit. Övertid för en enda kund! Vi tackar så mycket.

Relingen är bultad i spanten, 60 bult. Här har vi spacklat igen hålen innan plasten åker fram.

Självklart behöver man grunda med en stadig frukost. Ägg och bacon.

Vår utsikt från frukostbordet. Så liten en har, så gött en mår!

Därefter var det påklädning, snickarbyxor och oömma kläder och inget långt hår som fladdrar, plast i håret är lika med sax!

-Nu kör vi, sista tagningen! Vi baxar fram fatet som vi haft i bilen i en vecka. Det är välblandat innehållet efter en veckas rundkörining i staden, vilket är bra.

Första biten glas och plast.

Vi kan våra roller, och vi behöver nästan inte prata med varandra utan det går på rutin.

Bit för bit. Det ser mycket lätt och fort ut på bilderna, men det tar sina timmar att plasta. Mängden härdare kan anpassas lite efter utetemperatur, man vill inte att plasten ska börja brinna (stelna) i hinken innan man är klar och samtidigt vill man att plasten ska härda på relingen hyggligt fort. När kvällstemperaturen kommer och det går ner mot 15 grader så stannar härdningsprocessen av. Och har det då inte härdat och regnet, tvi vale, kommer. Ja då är det inte roligt. Plasten blir vit och konstig, med dålig hållfasthet så då får man göra om.

Styréndoftande kvinna som ägnar sig åt legoarbete.

Arbetet fortgår tills kvällen kommer. Hungriga och trötta får vi ge upp. Så gott som hela styrbordsrelingen hann vi med första plastardagen.

Vi städar undan och tar oss en dusch för att sen åka iväg för en bit mat. Rätt så slut är man efter en hel dag i värmen och doften så en hamburgare från grillkiosken sitter fint. Vi lämnar båten, och vi har sparat en bit av relingen där vi inte plastat så vi kan hoppa i och ur båten. Och till synes för att man ska välja rätt väg tills plasten har härdat så ställer vi fram en stol. Vi hoppar in i bilen och far iväg efter den efterlängtade burgaren. På vägen tillbaka säger Tjoppe; -Tänk så här när man lämnar båten för någon minut och plasten inte härdat än, om det skulle komma någon som kliver mitt i plasten! Helena svarar att -ja tur för oss att klockan är så mycket då, för ingen kommer ju såhär dags. Sen ser man ju var man ska kliva, varför välja vägen där inte stolen står?

Väl tillbaka till båten så parkerar vi bilen. På kajen ser vi två personer stå, vi känner först inte igen dem. Men väl lite närmare så visar det sig att den ena är en föredetta arbetskamrat till Helena. Vi pratar trevligt för det var inte igår man sågs direkt. Och efter någon minuts prat så kommer erkännandet; -Jag ställde foten på relingen för att knacka på dörren. Men det var alldeles blött och kladdigt när jag klev. Arbetskamraten vänder upp sin fotsula och jovisst, just snygg plastad undersida och skon stinker styrén. -Går det att fixa båten, det blev ett märke där också!? Vi tog en kik på fotmärket på relingen.

Jo här har vi fått ett schysst avtryck, uppskattningsvis storlek 44. Vi lugnade kollegan med att berätta att vi får slipa ner märket när plasten härdat helt och så plastar vi om. Mycket skamsen såg han ut stackaren, men vi bedyrade att läget var lugnt. Han försvann med sitt sällskap därefter i riktning på bion. Och vi tänkte lite att undrar hur länge det dröjer innan han sitter där på bion och störs av den stinkande skon. Och att han tillslut inser att den dojjan är bara att kassera. Även han har nog fått ett minne för livet!

Det var onekligen en vacker kväll som olyckan var framme!

Vi åt våra hamburgare och vi summerade dagen. Jo det hade gått bra, men så typiskt med fotavtrycket på relingen. Och Tjoppe sa; -Tänk att jag ändå satt i bilen innan och sa just det, att tänk om någon kliver på relingen nu när vi vänder ryggen till för ett par minuter. Vi skrattade båda gott och därefter gick vi till sängs och dog som två klubbade grisar.

(Till f.d kollegan vill vi härmed hälsa att läget är lugnt, vi har slipat ner och plastat om nu så ingen kan se att du varit i farten längre – om man nu inte läser bloggen förstås;))

Vi fortsätter inom kort med plastandets bravader..

Han hade storlek 44 och kunde inte komma loss, tänk att fotsteg kan bli så dyra, när man hälsar på hos oss!

Tjoppe och Helena