Jordgubbar till midsommar..

Vi tog ett skrafttag åt styrbord, på relingen mot kajen så arbetade vi intensivt sida vid sida för att bli av med jobbet å det fortaste. Arbetet med att slipa är i det närmaste plågsamt. Och likt någon Vasaloppsvinnare som någon gång ska ha uttryckt sig kring hur många timmar den åkaren som kom sist var ute i spåret så blev hans kommentar; -Oj, så länge hade jag aldrig orkat åka! Med andra ord så kan man ju jobba mer intensivt med det tråkiga så tiden inte dras ut i långbänk, och blir än tråkigare.

Tjoppe gav sig på själva relingen, limträet medan Helena slipade bort gamla färgen på brädgången för plasten ska få fäste.

Kanterna rundas av och ovansidan slipas jämn och fin.

Nu väntas en list i övergången mellan brädgång och reling samt att rejäla bultar ska ner i spanten för att hålla relingen på plats för all framtid.

På vår nya kajplats så har vi en avsats som man kan stå på. Det finns för- och nackdelar med en kaj av denna modell. I detta fallet så är det ju klart en fördel.

Och klockan gick och gick och gick. Och väl klara så krävs det att städa upp verktyg och spola av hela båten som blivit dammig och träflisig och därefter så måste vi ta en dusch, något annat är otänkbart. Så middagen blev denna dagen rätt så sent om man nu inte bor i Italien eller nåt. Klockan hade passerat 22 innan vi kunde slå oss ner för en bit mat.

Medan vi åt så kollade vi in det kommande vädret, fortsatt för kallt för plastning och rätt så nederbördsrikt. Det hjälper alltså inte att anta sydeuropeiska mattider, vädret verkar inte följa efter. Har vi inte fått in rätt temperatur med uppehåll när vi bultat och listat klart så får vi slipa babordssidan och sen så ska väl sjutton något önskvärt väder dyka upp.

Annat kul på båten är att vår botaniska avdelning har utvecklats till att innehålla tomater, kryddväxter och jordgubbar numera. Att odla i en liten skala är rätt så tidsbegränsat och estetiskt vackert. Om nu växterna kan få lite sol vill säga, vatten har vi ju.