Ännu några dagar har passerat i vårt båtliv. Helenas finger läker fint, och den värsta klumpigheten är nu över när bandaget kunnat bytas ut mot något smidigare plåsteraktigt. Den största fördelen har varit tycker hon, att Tjoppe fått ta disken. Kanske man skulle satsa på ytterligare ett finger?!

Kan man nu inte diska med en skadehand, så kan här meddelas att det fungerar att hålla i ett vinglas. Mellan målningar och fernissningar så tog vi tillfället i akt att ha en liten vinprovning. Vinet bestod av ett enda vin, men tanken var att testa en för oss hittills okänd druva.

Picpoul heter druvan och är en gammal druva på utgående, den odlas främst i Languedoc och Provence. Ordet Picpoul lär betyda manet och om vi inte har helt fel så har druvan används som bas i Noilly Prat. Vinet passar utmärkt till fisk och skaldjur, och till musslor så är den suverän. En fransk löksoppa likaså. Vad vi tyckte? Definitivt ett matvin mer än ett snackevin. Med sin höga fruktsyra och tillbakahållen fyllighet så känns den mycket krispig och fräsch med sina citrus- och mineraltoner. Helena tycktes ana smaken av druvkärnor, men den står inte beskriven. Trevligt att testa något nytt och förkovra sig på den dryckeskulinariska kartan.

Nu har vi inte sprungit runt på båten med ett vinglas i handen hela tiden, utan vi har även hållit i en målarpensel. Nu är allt målat två gånger, vår vaniljvita färg har fått tjänstgjort på väggarna även ovan däck. Färgen gillar vi, en riktig färg, dvs inte vit, som är samtidigt ljus och varm. Och som eklister gör sig snygg på.

Vår entre.

Dessa bilder blev med lite oskärpa, kanske att man kan lura läsarna genom att göra bilderna mindre. Vår kamera, som hängt med från allra första början borde få nobelpris. Full med färg och med blästersand inuti och som man får sätta igång med att banka kameran hårt i relingen två gånger. Nu håller vi tummarna för att den ska hålla hela byggtiden ut, en ny i detta läge skulle kännas tråkigt då vår egendom får leva ett hårt båtbyggarliv vid vår sida.

Medan färgen torkade ovan däck så gick vi ner och gav oss på vårt ställdon. Vår tv, ska vi ha i ett skåp och tvn ska vara höj och sänkbar. En av våra trevliga vänner kläckte idén i förbifarten, och vi nappade. Suveränt att kunna köra ner tvn i skåpet när man inte tittar, särskilt när man går till sjöss och då skyddar apparaten. Och när man vill se på burken så trycker man på knappen och med ett svagt motorljud så kommer den upp ur sin gömma. Nu saknar vi skåpet, men ställdonet är ditmonterat. Tjoppe körde ställdonet upp och ner och var så fantastiskt förundrad över denna proffsiga höj- och sänkbara funktion. -Det är inga skitgrejjer de tillverkar på Linak, utbrast Tjoppe. Helena kom och tittade på upp-och nedfärden.

Tyvärr är bilderna inte rörliga, men det kanske kommer. Vi var mycket imponerade av vår nya funktion och sänder härmed ett stort tack till Linak som tillverkar ställdonet, och till Tomas, som kläckte idén. Det blivande skåpet har vi tagit mått på och det räcker till precis. Skåpet kommer att gå i samma stil som sovrumsgarderoberna, två träslag och ek i hörnen som vi sen fernissar.

På tal om fernissa så har vi förutom målat även hunnit med att fernissa trösklarna ännu en gång, nu återstår bara en sista strykning.

Annars så är det eldragning som står för dörren den närmaste tiden. När vi var och inhandlade en del material senast så frågade expediten -Vet ni vilken favoritkrydda elektrikern har? -Nä, svarade vi. Expediten drog på ett stort leende och svarade -Kanel! Ett gott skratt och sen försökte vi med den gamla urvattnade ”mitt namn är ström om det kan vara till någon ledning”. Ja herregu´så låg nivå på skämten. Och iväg från affären så fortsatte vi med våra tidigare nämnda och smålustiga ordkopplingar, att elektikerns barn nog heter Elvira och Joel. Och sjömannens barn nog heter Marina och Kaj. Ja hur ska detta sluta?

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena