Vårt lilla garnnystan av trassel håller sakta på att reda upp sig. Men ännu saknas vissa avgörande delar för att kunna möta vintern och kylan, tiden känns ja, kanske inte pressad precis. Ännu. Men iallafall angelägen. Vi väntar nu på glas till våra fönsterramar och vi behöver måla en del och dröjer det några veckor till. Ja då uppgraderas läget från angeläget till pressat och kanske mer därtill. Senaste natten visade sig vara klar att man kunde ägna sig åt astronomi och således riktigt kall, de har varnat för frost. Hua. Det blir inte riktigt bra ifall vintern kommer förtidigt, då blir det till att frysa i onödan.

En härlig bild, och som får symbolisera att vi börjar kunna stänga in oss inför vintern för att behålla stugvärmen..fast på båt får det nog heta skutvärme eller nåt. Vi sätter i den ena ytterdörren till däcksbyggnaden.

Glad Tjoppe laddar med skruv och Helena får hålla i dörren och så blir den upphängd. Vi firar det hela med en fika efteråt, på kajen i solen. Den värmer inte mycket nu, den gula.

Ett par sista skruv..

..innan man kan sätta sig och beskåda den fina dörren. Nu ska vi få till det med handtag och godkända lås. I mässing såklart och lite häftigt tycker vi två båtbyggarnördar är att det går att få tag på nycklar som är i mässing också. Klart man ska ha mässingsnycklar på båten.

Go-fika på kajen. Kaffe och hallonsorbet. Ja här ska firas.

Sen kan vi berätta att vi fått post, som är adresserat till båten. Vi vill härmed upplysa vår avsändare att NU fungerar postgången. Vi hade tänkt att fota vykortet och lägga upp den på bloggen men nu är det så att kortet har drabbats av italiensk kulinarisk olje-sjuka. Vid ett trevligt inmundigande av inlagda kronärtskockor med vitlök och olja så spilldes det på kortet och som torrt gammalt pappersvykort så blev det mumma med lite olja. Till detta serverades en god Cava, men vykortet var minderårig och fick inte smaka.

Vykortet var instucket under dörren och låg på relingen när vi kom hem från jobbet. Kortet var adresserat med endast våra förnamn och följande rader:

Trålaren Orskär
Halmstad Hamn 

Sen gick det att läsa;

Hej! Minns när posten i Vaxholm kände alla. Man kunde skicka med tveksam adress. Har skickat många kort till er men kollegorna i Halmstad vet inte att det är ni som bygger båt/ A.

Nu vet kollegorna på posten att det är vi och vi gissar vår avsändare, en närbesläktad trevlig man för sinne för god mat bland annat. Så vi är nog förlåtna att vykortet blev matat med italienska delikatesser. Tjoppe skattade gott åt kortet för det förde tankarna vidare till en annan historia. Hans pappa, vår konsult Felix af Lysekil fick en gång ett vykort. Och om inte Tjoppe minns fel så stod det inte så mycket mer än namnet Felix på kortet, åtföljt av Sweden. Möjligtvis något mer som fick brevbäraren att knäcka koden Och på kortet gick att läsa:

Den törsten, den törsten.

Och det kom fram, det var tider det. Ja när vi växte upp i Vaxholm så kände man nog till de flesta, och brevbäraren var ju givetvis den skickligaste av oss alla. De tiderna är över nu, men vi ska göra vårt bästa. Kanske kommer det ett returvykort till vår avsändare med adressen Balkongen närmast eken med utsikt över fjärden, Vaxholm. Och till detta kan vi lägga till ett par förnamn. Man vet aldrig…

Vi har påbörjat arbetet med att isolera väggarna och sätta innerväggar inne i däcksbyggnaden.

Helena isolerar väggarna och Tjoppe slår i reglar för att kunna skruva dit fönsterramarna ordentligt och för att kunna skruva i skivorna i något rejält.

Därefter är det att måtta, malla och såga till innan man får upp skivan. Vi behöver vara två när vi kånkar runt på de stora skivorna och ska få dem att passa perfekt. Inte mycket är rakt på en båt.

Och efter ett tag har vi kommit så långt att man börjar skönja resultat.

Det är bra att vi får in isolering i väggarna, men så länge vi inte har glaskassetterna så känns det som luftkonditioneringen är något överdriven. Det lär bli iskallt med tolv stora hål, isoleringen till trots. Men glasen är på väg…(de har de varit länge).

Och dörrkarmen till vår lilla minidörr tillika nödutgång har vi fått på plats.

Tänk att en dörr kan vara gullig, men den är verkligen gullig.

Vår båt, en byggarkväll i oktober år 2011. Vi har snart hållt på i fyra intensiva år. Tjoppe beklagade sig lite för en kompis att  han upplever att det står lite stilla i byggandet. Kompisen spärrade upp ögonen och såg ut som ett frågetecken och replikerade; -varje gång jag kommer hit så har det hänt så mycket, så jag vet inte riktigt vad som stått stilla. Ja kanske är det känslan av att det står stilla för man väntar på något (glasen), eller för att vintern är på intågande och man vill hinna till en viss punkt innan, eller kanske att målen är väl högt satta. Vi har ingen aning men vi backar ju iallafall inte, det kan vi själva se..

Ja annars har det inte hänt så mycket, våra andra jobb kräver en del vilket de ju i och för sig ska, Tjoppe har dragit på sig någon gammal krigsskada för hans knän och rygg har packat ihop. Det blev en läkartid en av kvällarna och nu väntar han på resultat, om han ska bli utdömd som båtbyggare med förslag om att knyppling är bättre aktivitet för honom.

På kvällarna bryter vi byggandet och slappnar av en stund innan sänggåendet. God mat och ibland även god dryck.

Mys framför kaminen, med en grillad köttbit, kokt potatis, sparris och bea. Ett gott rödvin till och en camembert på lut till småtimmarna. Så lite en har, så gott en mår.

Håll kurs!

Tjoppe och Helena