Med däcksbyggnaden färdigplastad så har vi nu kommit in på styrhytten. Lite snickrande på denna behövdes göras först. Men innan dess så vankades det glass i stora lass för vår giraff. Glassen har nu legat till sig rejält, så kulorna ska hålla färgen hela sommaren.

En somrigare vy får man leta efter. Janne Giraffer mumsar glass över hela Nissan. Det är på snudd att man kan tro att det är en caféskylt som lovar glass för den som kommer på besök. Kanske får man ladda med lite fika ifall något av våra barn kommer på besök. Skämma bort giraffer sådär utan en tanke på våra egna.

Lite återstår på styrhytten innan vi kan börja plasta.

Glas har vi till styrhytten men de resterande fönsterramarna är beställda och leverans väntas inom kort. Nu ska däckshuset på något sätt integreras, smälta samman och förenas med styrhytten. Och med så småningom gemensamma färger så kommer man knappt ana att det skiljer dryga 50 år mellan byggnaderna.

Inne i däcksbyggnaden håller de resterande två dörrarna från undervåningen på att målas om.

Vi ångrade ju oss avseende fernissningen. Så här har vi slipat och grundmålat speglarna i dörrarna.

Vår plast tog ju i det närmaste slut när däcksbyggnaden var färdigplastat. Så vi hade denna dag bestämt oss för att jobba med lite smått, som dörrarna och snickerierna på styrhytten, för att få tid över till att handla mer plast.
Vår eminenta skåpbil tömdes på innehåll för att få plats att rymma ett fat om 225 kg. Och dagen innan hade vi rensat och röjt lite på båten.

Jo städa är bra, ibland blir det lite för bra. För att backa tillbaka historien lite så var det så att vi för några veckor sedan skänkte bort vår reservdunk med bensin som vi hade i bilen. Tjoppes dotter hade fått soppatorsk pga att bensinmätaren hade börjat leva sitt eget liv (troligtvis hög på ångorna). Så utan reservdunk så hämtade Tjoppe en ny som vi hade i verkstan. Det fanns lämpligt nog en med bensin i, Tjoppe öppnade på locket och luktade. Jo, bensin. Nu när vi stod och röjde som bäst på båten så bad Tjoppe att Helena skulle tappa i innehållet i dunken i bilens tank. Bensinen hade ju stått ett tag, så det var nog klokt att blanda ut den med nästan en full bensintank. Sagt och gjort, bensinen fylldes på i bilens bränsletank.

Nu så stod vi beredda att ge oss iväg för att inhandla ett plastfat. Helena vid ratten och Tjoppe bredvid, vi startade bilen och gav oss iväg. Ungefär 500 meter kom vi. Motorstopp!! Direkt så fattade vi misstankar, vad var det i dunken egentligen??! Tjoppe beordrade Helena tillbaka ner till båten, för där stod våra cyklar. Under tiden så började Tjoppe tappa bilen på bränsle. Bränsleslangen har en klickfunktion tackvänligt nog, så inga verktyg behövdes. Och med hjälp av startmotorn så kunde bränslet pumpas ur. Men batterier för en hel tank hade vi ju inte.

Under tiden så joggade Helena ner till båten. Väl framme så insåg hon det tragikomiska. Jo är huvudet dumt så får kroppen lida. Bilnyckeln satt kvar i tändningslåset. På nyckelknippan satt cykelnyckeln. Cykeln var låst. Så då var det bara att leda cykeln och hålla upp bakhjulet. 500 meter ter sig plötsligt mycket långt.

Medan Helena kånkade cykel så hade Tjoppe löst mysteriet. Vatten är tyngre än bensin, och då tanken töms underifrån så var det vatten som tömdes först. Tjoppe inspekterade innehållet som han fick ur tanken. Vi hade tankat bilen med fem liter vatten.

Helena kom med cykeln, fick den upplåst och trampade vidare för att skaffa mer bensin och en bra slang att kunna slanga ur. Tjoppe blev kvar vid bilen med hopp om att batteriet skulle orka. Och med starka cykelben så var Helena halvvägs framme vid macken när Tjoppe ringer på mobilen.

-Jag har fått igång bilen, du kan vända tillbaka!

Stor glädje över beskedet så sågs vi vid båten, Helena hoppade in i bilen och så åkte vi. En något tjurig bil som stannade och ryckte titt som tätt så tog vi oss fram. Vi köpte K-sprit för att få bort sista skvätten vatten, men vi tyckte inte det hjälpte mycket. Men vi kom fram och tillbaka mellan båten och plast-affären, på tre cylindrar. Stackars bil. Och vid sista rödljuset på hemvägen igen så stod Tjoppe med högt varvtal för att inte motorn skulle dö som den gjort så många gånger innan. Och när det blir grönt så gasar han på den trötta motorn. Just i detta ögonblick så vaknade bilen, alla cylindrarna fungerade plötsligt, bilen fick ren bensin och ingen vattenblandad sådan. Med resultatet att det kändes som bilen stegrade sig som en häst och satte fart som en bättre Formel 1 bil. Tjoppe blev först överraskad och fick greppa tag i ratten ordentligt och därefter kom ett hejdundrande skratt som varade ändra fram till kajen. Det måste sett rätt komiskt ut, och det hade ju kunnat gå lite illa om inte Tjoppe hade varit på allerten och lugnat ner sin hingst som plötsligt fick tillbaka alla hästkrafterna.

Med denna lilla fadäs som under dagen hade blandats av skratt, förbannelse, irritation och åter skratt, så kunde vi konstatera att detta mest hade kostat oss tid. Bilen hade lagat sig själv tillslut, trots lysande varningslampor och tändstift och cylindrar som strejkade. När vi analyserade vår nya erfarenhet så säger Tjoppe:

-Jag fattar inte hur det kommer sig att det var vatten i en dunk avsedd för bensin!? Den enda möjliga förklaringen kan vara att någon gång för länge sedan, att Tjoppe hjälpt någon stackare som tankat vatten i sin bil och att han använt reservdunken till att tömma ur vattnet ur tanken. Och att han sedan inte kastat dunken, för att den skulle tömmas på ett miljövänligt sett och sen glömts bort. Och att vi nu gjort samma fadäs, med samma vatten.

Av förklarliga skäl så hann vi inte så mycket mer denna dagen.

Men vi hann med en fika på kajen iallafall, och så tog vi ett kort på två knäppisar som försöker köra bil på vatten. Det gick sådär.

Ömsom bensin – ömsom vatten!

Tjoppe och Helena