Plast…jo då var den snart dags igen. Ordet plast härstammar från grekiskans plastikos (det stavas nog på ett annat sätt på grekiska, men saknar dessa tangenter på datorn) och ordet betyder lämplig för gjutning. Det är vår däcksbyggnad som ska beklädas med plast och glasfiber till ett hårt skal som inte vattnet rår på.

Och vi kan ana att det blir tredje och sista sommaren som vi behöver stå och hälla upp plast i hinkar och hälla i rätt mängd härdare och sedan rolla på detta varvat med glasfibermattor som en bättre tapetserar-fabrik. Starka dofter, svettigt och tidkrävande är några egenskaper som följer arbetet. Men sedan resultatet, en form och en yta som format sig exakt så som man önskat sig. Vi börjar kunna detta.

Våra diskussioner handlar alltmer om den stundande plastningen, och det mesta vi gör nu på båten är fokuserat på att vi ska förbereda båten för den dagen som plastfatet åker fram.

Tjoppe står här och tillverkar en rätt så hög tröskel. Jo höga trösklar ska det vara på båt ifall man får en våg som ska få tid att skjöljas av däcket. Då ska den inte skjöljas in i däcksbyggnaden eller ner i salongen, utan vattnet ska föras ut genom spygattena (en spygatt är en öppning i brädgången för att vattnet ska kunna rinna av däcket, på fiskebåtar kan dessa vara stäningsbara för att inte fisken ska kunna forsa ut genom hålena och tillbaka ner i havet).

Helena arbetar vid sågen, reglar upp det sista i taket på däckbyggnaden.

Ingången till däckbyggnaden på styrbordssidan.

Ja denna dörr som ska sitta här kommer inte att ha några standardmått. Väggarna på däcksbyggnaden är svagt inåtlutade och svängda. Jo på våran båt svänger det minst sagt.

Tjoppe går över hela däcksbyggnaden och hyvlar och slipar övergången mellan tak och däck.

Allt för att få en fin rundning så plasten får en perfekt rundning över kanten.

Ja nåt i den här stilen.

Nu blev Helena klar med sina reglar före Tjoppe så hon gav sig på ett litet glass-projekt. Vår galna giraff på taket blev ju efter påsken av med sin kvast och sin katt. Och lite naken har han nog känt sig allt. Så nu ska han, så här i sommartider, få njuta av en alldeles egen glass.

Glasstillverkningen stod hög på kajen..

Helena tar en provslick. Den smakar trä!!

Här fixas glasskulorna, jordgubb, lakrits, vanilj och päron. Men bara på färgen att döma. Rött, svart, vaniljgult och grönt. Och ett stort rån, utan hot.

Nu får bäste herr Janne Giraffer vänta på sin glass. Vår modell av glass är lite konstig, för den levereras först när den torkat, annars brukar den levereras innan den smält. Vi får skicka upp Tjoppe på taknocken i vanlig ordning när färgen sitter ordentligt.

Under tiden så hade Tjoppe skapat så mycket sågspån från allt sitt hyvlande att det var ett under att byggnaden fanns kvar. Sågspånet hade räckt till ett helt klassiskt elljusspår på 2,5 kilometer minst, eller ett helt gäng hamsterburar. Som en liten tomte på taket så kröp Tjoppe omkring på däckstaket med dammsugaren i högsta hugg och jagade dessa små träflis.

Tjoppe dammsuger ofta – på båten.

Nu börjar det bli klart för plastning. Alla vassa hörn är rundade och springor har blivit spacklade och slipade.

Och vi diskuterade om när vi skulle åka och hämta plastfatet. Vi kom överens om en passande dag och så säger Tjoppe -jag får ta fatet på ett bilsläp. Diskussionen fortsatte, och detta släp kom på tals flertalet gånger. Och så frågar Helena sin bäste kompanjon efter en stund; -men varför lägger du inte fatet inne i bilen, när det är en skåpbil?!! Tjoppe skiner upp och utbrister -ja men så korkad jag är, tänkte inte på det, vi behöver ju inget släp!

Ja är det inte så alltsom oftast, att man glömmer i farten små självklara saker. Som den gången som Helenas son kom upp på morgonen, när han var tonåring och fortfarande bodde hemma. Satte sig vid köksbordet med glasögonen på näsan och så säger han uppgivet -mamma, jag har fått sån himla taskig syn, fast jag använder glasögonen..  Förvånad mamma blir lite orolig, särskilt då glasögonen var relativt nya och utprovade.

Men det hela fick sig sin lösning. Nu visade det sig att sonen hade satt på sig glasögonen OCH linserna på samma gång, trött som han var. Jo synen kan bli lite konstig då minst sagt.

Jo livet har sina goda stunder..

Tjoppe och Helena