Det här med historiska namn är intressant. I flera städer så finns det, och ofta nära ett vattendrag, en gata som heter dragvägen. I vår stad så ligger den helt och hållet parallellt med Nissan. När vi av en tillfällighet stod och pratade med en bekant så pratade vi om när man slussar med båtar, att man kan behöva ”dragare” som hjälper till att hålla i båten, när man ska igenom denna förunderliga vatten-trappa. Lite tankar väcktes kring detta namn, som även verkar ha varit ett gammeldagsyrke, dragare. Man kunde till exempel vara en vindragare, som betjänade allmänheten med transport, lagring och tappning av vin och sprit. Men så fanns det även något som hette hamndragare. Det känns ju helt klart som detta bränns vid, att detta yrke skulle kunna ligga till grund för att det idag finns en väg som heter dragvägen i Halmstad. Och var det i såfall människor som höll i båtarna och drog dem längs med ån?! Med lite efterforskning så verkar en hamndragare ha haft till uppgift att bära varor till våg- och packhusen när man lossat fartygens lass. Det ingick även i en hamndragarens uppgift att bistå vid eldsvådor, att rycka ut som brandman helt enkelt och att hålla vak om vintern så man kunde komma åt släckvattnet. Vi tog en härlig kvällspromenad och spanade in denna gata och bebyggelsen runt om. Ett underbart väder, närmare 20 grader trots kväll och tidig maj månad. Och vi såg vår båt från ”andra sidan”, då dragvägen inte ligger längs med den sidan vi har vårt fartyg. Så detta historiska yrke fanns så långt tillbaka som till 1600-talet, och lossade man kanske last som skulle förtullas på den västra sidan av Nissan och att det någonstans där fanns ett packhus samt ett våghus!? Det finns några gamla byggnader kvar längs med Nissan, nästa steg blir kanske att forska om det från början tjänat som våg- och packhus.

Om någon besitter lite kunskap och kan bekräfta vår tes eller bringa mer ljus i frågan så hör gärna av er.

I övrigt så har vi fortsatt vårt arbete på båten. Då dragare betyder bärare från tyskans ”träger” och att vi bär och kånkar och håller till i hamnen så känner vi oss som ett par hamndragare. Kanske läge att borsta av det gamla yrket och börja använda det igen. Bland de lättare lasterna vi kånkat mellan båt och kaj var denna lilla insekt, faktiskt inte en nyckelpiga, som hade förirrat sig inpå båten. Med varsam hand så bar Helena den lilla krabaten till säker mark och släppte honom i gräset på kajen. Det är en ansvarsfull uppgift att vara hamndragare.

Tjoppe tog sig upp på högre höjder. Janne Giraffer skulle få bli av med sin påskaskrud, äntligen. Han hade mått lite dåligt på sistone av att behöva vara utklädd till en häxa och fara runt på en kvast, som dessutom var fejk då kvasten var fastskruvad i hans hals. Djurplågeri, Åtlöje och Försening, tre allvarliga åtalspunkter hade vi gjort oss skyldiga till. Vi ber Janne så mycket om ursäkt och lovar gottgöra honom med en glass vad det lider.

I lite småretat tillstånd fick Tjoppe ta det försiktigt, man vet aldrig när giraffer biter till. Med lugnande ord från Timmermannen Tjoppe så blev djuret befriat och kvasten överräcktes till Hamndragare Helena som bar den vidare för arkivering.

I det härliga vädret så arbetade vi så mycket vi kunde uppe på kajen. Sol och varm fläktande vind fick vi till skänks medan bottnarna till sängarna tillverkades. Stora hytten klar, då bara en liten bit återstod sedan dagen innan.

Sådär, nu kan madrasserna snart få ta plats. Två luckor för att kunna stuva in saker under, har vi placerat här.

Och i lilla hytten så tillverkade vi bottnarna i rask takt. När Tjoppe kom ner för att mäta sista biten så rörde det sig i lilla hytten..

Byrålådan åkte ut och in och stuvluckan likaså.

Han hann inte bli rädd och orolig direkt, det var bara hamndragaren som gömt sig. Vi skrattade gott och så kom vi på att vi har perfekta gömställen på båten om vi blir attackerade av pirater någon gång. Helena kan krypa ner under bingen i lilla hytten. Och Tjoppe kan bo som en kung i den främre. En läslampa och några konservburkar så kan vi leva gott där tills piraterna tröttnat och lämnat fartyget. Och vill vi så kan vi spöka lite med konstiga ljud, så får vi tillbaka vår båt fortare, när de kastar sig över relingen i tron att fartyget är besuttet av demoner.

Vi blev lite trötta av allt diktande om pirater, argsinta giraffer och gamla hamndragare, så vi behövde en fika. En gammal melon som höll på att säga upp sig själv, räddade vi i sista stund. Och den var gudomligt god. Konstigt att frukt ibland är som bäst när den börjar bli ful i skalet och strax ska börja ruttna. Vi hade även en banan att dela på och till det en varsin stor kopp med te.

Och vi fick snart sällskap av ett par måsar. Vi kan berätta att måsar inte är så förtjusta i melon, däremot så älskar de banan. Vi kastade små bananbitar till dem och de blev stormförtjusta. När bananen var uppäten av oss fyra, så stod de små tvåbenta fjäderfäna kvar och tittade på oss med trugande min och väntade på mer. Det dröjde länge innan de gav upp och de gick fram och tillbaka framför oss på bara någon meters avstånd. Tjoppe säger när vi sitter där och studerar måsarna att; -man har ju hört talas om bananflugor, men aldrig om bananfåglar!!

Som en sista handpåläggning så gav vi oss på fernissandet. Garderobsmöblerna och alla tillhörande luckor fick sig en omgång.

Nu väntar flera dagars strykande, slipande, torkande, strykande, slipande, torkande…och så vidare. Tills att ytan fått önskvärt resultat.

Vi åkte nöjda hem och fick i oss lite mat innan det var dags för nattsömnen. Vi var alldeles urblåsta och trötta av all sol och vind. Så vi somnade nog innan huvudet landat på kudden.

O´boj!

Tjoppe och Helena